Herr talman! Här sitter man i godan ro och tänker: ”Ett par minuter till ska han väl hålla på.” Men så blev det inte!

Jag har inga reservationer i det här betänkandet. Det kan se lite tråkigt ut att Miljöpartiet inte skulle ha några formella åsikter om detta, men det betyder ju inte att vi inte har synpunkter på olika saker. Jag tänkte därför ändå prata lite grann, och det kan hända att det tar uppemot sex minuter. Vi får se.

Jag tänkte börja med att tala lite om det kommunala självstyret, som omnämns redan i 1 kap. 1 § regeringsformen: ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Kommuners och regioners rätt att fatta egna beslut och att ta ut skatt har utvecklats över lång tid och har efter hand blivit alltmer omfattande. Det vi kallar välfärdsstaten har kommit att ta alltmer plats i regioner och kommuner både ekonomiskt och i vardagen för många människor. Skola, vård och omsorg har helt enkelt vuxit i betydelse.

Samtidigt, och en aning paradoxalt, har den statliga styrningen blivit mer detaljerad. Det är möjligt att man kan säga att även vi som lagstiftare bidrar till detta med nya krav på det kommunala styret. Dessutom bidrar våra myndigheter med ännu fler detaljer.

Vi har på senare tid också haft en diskussion om hur den kommunala vetorätten ska utformas så att statliga intressen inte kommer i kläm – för att uttrycka det en aning syrligt. För egen del tänker jag att det kommunala självstyret och den flernivåstyrning det kan innefatta också är en omistlig del av vår självständighet och vårt rättssystem.

Herr talman! Flernivåstyrning är ett relativt nytt område, eller rättare sagt har det funnits länge men inte diskuterats inom forskningen förrän egentligen på 90-talet. Det blev för svensk del också mer aktuellt i samband med EU:s utvidgning, när vi blev medlemmar för drygt 30 år sedan.

Vi har alltså en struktur med fyra nivåer med sina respektive förutsättningar: kommun, region, nation och EU, och då är samordning förstås i någon mening A och O. Förhållandet mellan EU och nationer och regioner är ett område, och man kan säga att den subsidiaritetsprövning som görs här i riksdagen av förslag till rättsakter är en del av den samordningen.

Ett annat exempel på nationell och internationell nivå är klimatanpassning och klimatarbete mer generellt. I Sverige tillförde den förra regeringen medel till stöd för kommunalt arbete med klimatanpassning genom att finansiera ett antal tjänster för just samordning på länsstyrelserna runt om i Sverige. Det var inga stora summor, men det räckte till en eller ett par personer i varje region som kunde hjälpa kommunerna att utveckla och komma igång med olika former av klimatanpassningsåtgärder.

Personligen tycker jag dels att det var olyckligt att dessa stöd togs bort, dels att de i sig pekar på just den samordnande roll som krävs för att styrning på flera nivåer ska vara effektiv och till nytta.

Andra initiativ som dök upp under 2000-talets första decennier var att städer, framför allt stora sådana, i hela världen gick samman för att skynda på klimatutvecklingen baserat på både en vilja att bidra och en insikt om att nationella strategier och lagstiftning visserligen är bra men att verkstad skapas lokalt. Stockholm var en av de städer som tidigt deltog i det så kallade C40-samarbetet.

Detta engagerade inte minst några av de riktigt stora filantropiska organisationerna, som Rockefeller Foundation, Bloomberg Philanthropies och på lite närmare håll Realdania i Danmark. Det ledde till ett samarbete som nu omfattar 100 städer som gemensamt och var för sig minskat sina utsläpp med betydande volymer.

Herr talman! Apropå frikommunsförsöken, som det ju också finns en motion om och som beretts i betänkandet, genomfördes för drygt tio år sedan en ”devolution” i Storbritannien, där en mängd befogenheter överfördes från staten till staden Manchester – eller egentligen Greater Manchester, alltså något slags Stormanchester.

Ett av de mer iögonfallande resultaten av detta är att den därmed mer lokala styrningen inom hälsoområdet skulle kunna bidra till förbättringar av den lokala hälsan. Sedan förändringen genomfördes har förväntad livslängd i Greater Manchester ökat. Det kanske inte är något bra mått, men ändå. Det finns förstås flera tänkbara förklaringar till detta, men det är ändå intressant att det dyker upp. Resultaten har publicerats i The Lancet, som många säkert känner igen som en av de mest respekterade tidskrifterna inom hälsa och medicin.

Herr talman! I betänkandet finns också en redovisning av hur symmetrisk respektive asymmetrisk ansvarsfördelning kan användas. Den symmetriska innebär att alla organ på samma nivå, till exempel kommuner, har samma ansvar att tillhandahålla service till sina invånare. Den asymmetriska innebär således att det i vissa fall kan vara möjligt att så att säga lägga ut verksamhet exempelvis till en grannkommun med bättre förutsättningar. Detta kan framför allt vara aktuellt för kommuner med begränsat befolkningsunderlag. Det har vi hört lite grann om tidigare.

Det här har utretts i olika sammanhang, och utskottet har i avvaktan valt att inte ta ställning för några tillkännagivanden så länge det pågår beredning av avlämnade utredningar. Jag tänker att vi inte har sett den färdiga kartan än och att det kan tillkomma fler sådana avtal.

Herr talman! Försöksverksamhet är i regel ett bra sätt att testa något nytt. Vi i Miljöpartiet har bland annat föreslagit att testa rösträtt för 16åringar i några kommuner och regioner för utvärdering och eventuella justeringar innan det kan införas i större skala över hela landet. Jag ber att få återkomma till detta i ett annat anförande i närtid, som man brukar säga.