Fru talman! Jag tackar Camilla Waltersson Grönvall för möjligheten att debattera denna oerhört viktiga fråga om Stadsmissionens hemlöshetsrapport och hur vi från politikens sida kan arbeta för att ingen människa ska behöva leva i hemlöshet. Jag uppfattar också att socialtjänstministern har ett genuint brinnande intresse för och engagemang i frågan. Inte minst den nya socialtjänstlagen och uppdraget till Socialstyrelsen om att utreda orsakerna till och möjliga lösningar för barnvräkningar visar på detta.

Min fråga i interpellationen och den kritik som jag ändå har gällande hemlöshetspolitiken handlar mer om regeringens bristande helhetsgrepp i frågan. I hemlöshetsrapporten har Sveriges Stadsmissioner granskat den nationella hemlöshetsstrategin och regeringens arbete mot hemlöshet. I rapporten konstaterar de att strategin har bidragit till ökad kunskap och stärkt samverkan och dessutom har inneburit ett viktigt genomslag för Bostad först-modellen, vilket är bra. Men den har inte lett till någon avgörande minskning av hemlösheten. Stadsmissionen menar också att förra året, 2025, var ett år som präglades av brist på helhetssyn och en låg ambitionsnivå från regeringens sida.

En central brist i den nuvarande strategin och i regeringens arbete i stort är att den i huvudsak behandlar hemlöshet som ett socialt problem och i stor utsträckning ignorerar de strukturella orsakerna till hemlöshet. Faktum är att den huvudsakliga orsaken till att folk blir hemlösa i Sverige i dag inte är sociala problem, såsom missbruk eller liknande, utan det faktum att det råder brist på billiga bostäder i stora delar av landet. Hyrorna är höga, den ekonomiska utsattheten är utbredd och bostadsmarknaden är alltför segregerad.

Ett exempel på detta kan vi se i vräkningsstatistiken. Enligt siffror från Kronofogden har antalet vräkningar ökat med 30 procent på tre år, och antalet barn som vräks är 50 procent fler än de var för fem år sedan. Utöver dem finns dessutom alla familjer som väljer att flytta innan en vräkning har hunnit genomföras och alltså inte finns med i statistiken.

Den vanligaste orsaken till en vräkning är inte missbruk, ordningsstörningar eller andra sociala problem utan att folk helt enkelt inte har råd att betala hyran. Där har regeringen förvärrat situationen genom att till exempel avskaffa investeringsstödet till billiga hyresrätter och att sänka bostadsbidraget samtidigt som hyrorna har skenat. Bostadskostnadsgränsen höjdes visserligen i år, vilket är jättebra, men innan dess avskaffades tilläggsbidraget i bostadsbidraget som gav mer pengar i plånboken än höjningen som regeringen gjorde därefter. På totalen har folk alltså gått minus.

De kommunala hyresgarantierna, som Camilla Waltersson Grönvall nämner, är jättebra. Men de kommer flera år för sent i förhållande till när utredningen var färdig.

Det saknas helt enkelt ett helhetsgrepp om hemlöshetsfrågan. Man gör väldigt lovvärda åtgärder, som Bostad först och för socialtjänsten, som ministern ska ha en stor eloge för. Men samtidigt gör man inte tillräckligt för att komma till rätta med bristen på bostäder till rimliga priser och folks svårigheter att betala alldeles för höga hyror.

Fru talman! Den nationella strategin mot hemlöshet går ut i år. Min förhoppning är att regeringen i arbetet med att ta fram en ny strategi kommer att inkludera åtgärder mot även bostadsbristen och den ekonomiska utsattheten.

Jag förstår att socialtjänstministern inte vill föregripa de förslag som Socialstyrelsen ska presentera om en vecka. Men jag skulle ändå önska att ministern svarar lite tydligare på om och i så fall hur hon tycker att bostadspolitiken och de ekonomiska frågorna bör kopplas in i strategin framöver.