Fru talman! Det var under tidigt 90-tal som både klimatkonventionen och konventionen om biologisk mångfald undertecknades. Sedan dess kan inget land hävda att man inte har förstått vad som måste göras för miljön. Det råder sedan länge enighet om att vi står inför både en klimatkris och en naturkris, alltså en kris orsakad av skenande förlust av biologisk mångfald.

År 2022 kom världens länder genom Kunming–Montreal-ramverket överens om att förlusten av biologisk mångfald ska stoppas och vändas till 2030 och att 30 procent av jordens yta ska skyddas till samma år. Vi ska också återställa 30 procent av de skadade ekosystemen. Avtalet är en viktig milstolpe i arbetet för biologisk mångfald. Romina Pourmokhtari var själv på plats och ställde sig bakom det.

Men vad har hon gjort sedan dess? I Sverige finns fortfarande inget mål om att skydda 30 procent av naturen. Resurserna till skydd av värdefull natur har skurits ned kraftigt sedan regeringen tillträdde. Ministern har först över ett år för sent lagt fram den handlingsplan för biologisk mångfald som krävs enligt det globala ramverket. När den nu finns på plats är den ändå helt otillräcklig för att lösa problemen. Åren går, och tyvärr är vi i dag längre ifrån målet att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald än vi var när regeringen tillträdde.

Fru talman! Anledningen till att man i internationella avtal fattar beslut om att skydda naturen är inte i första hand att man gillar gulliga djur eller skogspromenader. Nej, sådana beslut fattas för att vi som politiker har ett ansvar för människors liv och hälsa. Naturkrisen är ett hot mot vår välfärd, mot vår hälsa och till syvende och sist mot våra liv. Den brittiska underrättelsetjänsten slår nu larm om att flera viktiga ekosystem riskerar att kollapsa redan under 2030-talet, alltså om bara några få år. Eftersom vi är beroende av de här ekosystemen för vår tillgång till mat och vatten är det här ett akut säkerhetshot.

Ett av de ekosystem som särskilt lyfts fram i rapporten är de boreala skogarna, alltså nordliga skogar. Större delen av Sverige täcks just av sådan skog – eller täcktes av sådan skog, kanske jag ska säga, för i dag finns ytterst lite av de ursprungliga skogarna kvar. Den absoluta merparten av skogen i Sverige brukas intensivt med kalhyggesbruk, och bara en liten spillra återstår av skogar som har fått utvecklas naturligt. Många arters livsmiljöer har försvunnit, och de hotas nu av utrotning. Avverkning är en av de faktorer som har störst negativ effekt på hotade arter i Sverige.

Fru talman! Det här är inte bara sorgligt utan också ett hot mot vår säkerhet. I ett läge där människor riskerar att förlora sin tillgång på mat, vatten och medicin på grund av kollapsade ekosystem måste alla länder göra sitt yttersta för att vända utvecklingen. Eftersom Sverige är särskilt beroende av importerad mat löper vi betydande risk för matbrist om ekosystem runt om i världen börjar kollapsa. I en sådan situation kommer de länder som drabbas att agera för att säkra sina egna behov av mat och vatten. Vi riskerar då eskalerande säkerhetshot. Skräck är nog det ord som bäst beskriver känslan när man hör om de här scenarierna.

Jag frågade klimat- och miljöministern vilka åtgärder hon tänker vidta för att hantera de risker för ekosystemkollapser som beskrivs i den brittiska rapporten. Svaret jag har fått här tyder på en total brist på krisinsikt. Den så kallade strategi och handlingsplan som regeringen har lagt fram är helt otillräcklig för att nå både de svenska miljömålen och de globala målen för biologisk mångfald. Vi har inte tid med den passivitet som ministern ger uttryck för. Hon menar att vi har ett robust system på plats. Det har vi inte. Vi har bra mål, men bristen på åtgärder gör att vi missar dem å det grövsta.