Fru talman! Det finns platser i och runt psykiatrin i Sverige som är ett slags ingenmansland där människor lämnas vind för våg och inte får den hjälp och det stöd som de behöver. De hamnar i ett mörker, eller kaos, som riskerar att gå ut över människor som finns i närheten. Det kan vara i nära relationer eller utanför nära relationer. Det kan vara kvinnor eller män som drabbas av detta. Vi behöver göra mer för att dessa situationer inte ska uppstå på det här sättet.

Förutom alla de initiativ vi har tagit och kommer att ta vill jag nämna en fråga i sammanhanget som är väldigt angelägen. Det finns personer som har en samsjuklighet mellan psykiatriska tillstånd och beroende samt ett substansbruk som kan bidra till väldigt stora risker. Vi genomför nu en samsjuklighetsreform för att dessa personer inte ska bollas mellan kommunala och regionala vård- och stödinsatser. Det ska i stället bli ett samlat ansvar för att ge de personerna rätt vård och rätt stöd. Det är väldigt angeläget.

Det är en stor reform som vi genomför, men den är också otroligt angelägen. Vi har sett alltför många exempel på personer som har vänt sig till psykiatrin, som har sagt till personen i fråga: Du har en beroendesjukdom; du behöver vända dig dit. När personen har kommit dit har den fått höra: Du har psykiatriska problem; du behöver vända dig till regionen för att få hjälp.

Nu samlar vi ansvaret för vården av dessa personer hos regionerna. Det tycker jag känns väldigt angeläget, både för att hjälpa de här personerna på bästa sätt och för att minska riskerna för att det drabbar andra i termer av våld, till exempel våld i nära relation, när de inte får hjälp.

Jag vill tacka för debatten och för möjligheten att redogöra för det som regeringen gör. Jag vill också tacka för interpellantens kloka inspel i det här sammanhanget.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.