Herr talman! Jag tackar återigen för möjligheten till den här diskussionen. Det är väldigt angeläget att psykiatrin blir bättre på att förebygga våldshandlingar i samhället, och jag tror att det krävs många olika saker för att den ska bli det.

Det första är det vi nu gör, det vill säga att se över möjligheten att göra bättre riskbedömningar och granska hur de görs i dag. Hur ofta ställs den här typen av frågor? Min bild efter att ha pratat med många inom sektorn och professionen är att de inte ställs i tillräckligt stor utsträckning.

Det andra handlar om att ge personalen konkret stöd. Via ett uppdrag till Socialstyrelsen etablerar vi nu en nationell funktion för att stötta personalen i att göra de här riskbedömningarna. Vi har också, via Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, tagit fram underlag för att de ska kunna bli bättre. Jag tror att det är väldigt angeläget, för även om detta trots allt händer relativt sällan är det väldigt allvarligt när det händer. Man behöver därför ge personalen bättre stöd i att göra de här bedömningarna på ett så bra sätt som möjligt.

Samtidigt kan vi inte förlita oss på riskbedömningarna. Det är nämligen 500 000 personer som har kontakt med den specialiserade psykiatrin varje år, och av utvärderingar och den forskning som finns vet vi att det finns stora brister också i de bedömningar som görs – även om de görs på bästa sätt. De måste dock göras ändå, för det är väsentligt bättre att göra dem än att inte göra dem. Men det är därför vi behöver även de andra sakerna, exempelvis uppföljningen. Personer ska inte skrivas ut till ett ingenmansland där ingen har ansvar för dem bara för att de inte längre uppfyller kriterierna för psykiatrisk tvångsvård.

Vi vill titta på hur vi kan jobba mer med det som interpellanten också pekar på, det vill säga öppenvård – och även öppen psykiatrisk tvångsvård. Det handlar om att människor på ett bättre sätt än i dag exempelvis ska kunna bli skyldiga att följa medicinering eller ha vissa vårdkontakter.

Utredningen kommer också att titta på något som jag tycker framstår som viktigt att titta på, och det är att vi med dagens LPT inte har möjlighet till öppen psykiatrisk tvångsvård innan personen skrivs in på heldygnsvård. Vi får alltså inte använda oss av mindre ingripande åtgärder, till exempel ålägga någon att komma på vissa vårdbesök eller ta sin medicinering, utan att den först har varit inskriven för heldygnsvård. Det framstår inte som det mest ändamålsenliga sättet att hantera den typen av åtgärder.

Vi behöver alltså kunna göra fler saker på ett bättre sätt och också skapa de gemensamma arbetssätt mellan polis, psykiatri och socialtjänst som dagens sekretesslagstiftning försvårar. Det kommer i sin tur att vara brottsförebyggande. Det kommer att leda till att färre lämnas vind för våg och att färre hamnar i de situationer där det blir ett totalt kaos som sedan går ut över personer som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.

Det är alltså oerhört angeläget att göra detta, och jag är väldigt glad för det engagemang som visas från interpellantens sida. Jag är också glad att vi nu vidtar de här åtgärderna – och inte minst att vi tillskjuter stora resurser för att det ska vara möjligt att bedriva psykiatrisk vård i Sverige på ett bättre sätt än vi hittills har sett.

Jag vill dock säga att vi inte skickar ut de här pengarna till regionerna kravlöst. Varje region behöver sätta sig ned med Socialstyrelsen och beskriva exakt på vilket sätt man tänker sig att öka sin kapacitet. Det handlar om vårdplatser, mobila team och annat för att kunna genomföra avancerad psykiatrisk hemsjukvård och för att följa upp mycket bättre än vad vi gör i dag.

Det finns mycket att göra, men mycket är också på gång.