Herr talman! Jag håller med statsrådet om väldigt mycket. Jag tänkte fortsätta utveckla mina tankar kring vilket uppdrag och ansvar den psykiatriska vården faktiskt behöver ha.

Ministern och jag delar uppfattningen att psykiatrins arbete med att göra riskbedömningar inte fungerar ändamålsenligt. Eftersom det inte gör det behöver vi en lagtext som definierar ett brottsförebyggande uppdrag, och det måste gälla vid konkret uttalad risk för allvarlig skada på andra. Den lagstiftningen kan i sin tur ge vården utökad möjlighet att fortsätta följa upp högriskpatienter efter utskrivning. Det kan exempelvis ske med hjälp av schemalagda kontakter och öppenvårdsplaner.

En annan helt avgörande faktor är tydliga regler för informationsdelning, vilket vi har pratat om. Det gäller alltså informationsdelning mellan socialtjänst och polis vid konkreta hot, där det ska finnas krav på dokumentation. Det är också viktigt att lagtexten anger vad vården inte får eller ska göra, i syfte att skydda patienten från godtycke och onödigt tvång. Utöver det är det även helt grundläggande att den psykiatriska vårdens primära uppdrag ska vara vård och riskminimering.

Det här är viktigt för att säkerställa att psykiatrin förblir en vårdprofession och för att upprätthålla förtroendet för psykiatrin. Det finns möjligheter att skapa en lagstiftning som tillåter psykiatrin att agera vid tydliga risker, utan att äventyra patientens säkerhet och rättigheter, för att kunna förhindra exempelvis grova våldsbrott. Det behövs helt enkelt ett nytt uppdrag och ett utökat ansvar utan att förändra grunduppdraget.

Herr talman! Det jag lyfter i min interpellation är inte direkt ett främmande uppdrag för psykiatrin. Ett förebyggande arbete ligger i linje med vårdens befintliga uppdrag. Psykiatrins själva kärnuppdrag är att behandla psykiska sjukdomar och psykisk ohälsa och att minimera risken för allvarlig skada.

Om en patient uttrycker en avsikt att begå brott eller uppvisar ett beteende som kan leda till skada behöver åtgärder sättas in. Det måste finnas välfungerande rutiner. Att inkludera brottsförebyggande insatser som en del av arbetet inom svensk psykiatri kan därför ses som en förlängning av vårdens grunduppdrag, med särskilt fokus på trygghet och säkerhet. Detta ställer också krav gällande patientens långsiktiga säkerhet och rehabilitering, och utöver det kan det minska lidandet både för patienten själv och för omgivningen.

Herr talman! Ett formellt brottsförebyggande uppdrag skulle innebära tydliga befogenheter för psykiatrin samtidigt som både ansvaret och kravbilden utökas. Det gläder mig att vi är överens om att samverkan mellan olika aktörer – som hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsvårdande myndigheter – behöver utvecklas. Det finns mycket vi kan göra för att säkerställa att psykiatrin kan fullfölja sitt ansvar på ett etiskt, medicinskt och juridiskt hållbart sätt. Jag ser fram emot att se vad pågående insatser kommer att leda till.