Herr talman! Tack, Clara Aranda, för interpellationen och för möjligheten att diskutera de här väldigt viktiga frågorna! Jag tycker att interpellanten i sitt anförande pekar på väldigt många av de problem som psykiatrin brottas med. Jag vill säga att vi nu gör förändringar på i princip varje punkt, och det är också helt nödvändigt.

Psykiatrin har under alldeles för lång tid varit nedprioriterad av regionerna, tycker jag. Det har skett nedskärningar. Man har lagt ned vårdplatser. Man har minskat kapaciteten inom psykiatrin, och det är min absoluta övertygelse att detta har lett till att människor nu vårdas för korta tider, skrivs ut för tidigt och inte får den vård och hjälp de behöver. Personalen kan inte göra ett tillräckligt bra arbete, och man utvecklar inte verksamheten på det sätt som skulle behövas.

Det här är väldigt allvarligt, och det är därför regeringen – trots att detta är regionernas ansvar – nu tillskjuter medel i den budget som vi har arbetat fram tillsammans med Sverigedemokraterna. Vi tillskjuter 1,5 miljarder per år under ett antal år för att faktiskt få till en ökad vårdkapacitet. Det är grundläggande för att psykiatrin ska klara sitt uppdrag.

Vi satsar också särskilt på det som heter självvald inläggning. När personer med sjukdomar och tillstånd som går i skov känner att de är på väg in i ett försämrat mående ska de veta att det finns en plats för dem. Det är ett väldigt bra arbetssätt som skapar trygghet. Ibland leder det faktiskt också till att man inte behöver nyttja den där platsen, eftersom man känner en trygghet i att man kommer att få den vård man behöver den dag man behöver den. Det där är något vi nu satsar extra resurser på.

Sedan tycker jag att det är viktigt att lyfta fram just detta att vi i många av de exempel vi har sett – även om man ska vara försiktig med att dra slutsatser från enskilda fall – ser saker som måste åtgärdas. Vi ser att anhöriga varnar och larmar och ibland lyckas få personen inskriven i psykiatrin, alltså i tvångsvård. Sedan skrivs personen ut, och då får anhöriga inte ens information om detta. Personen skrivs ut till ingenting.

Det är samma sak när det gäller Polismyndighetens möjligheter att samverka med psykiatrin. De sekretessregler som finns leder ibland till att personal liksom går utanför sin yrkesroll – så att säga tar av sig sina arbetskläder – för att som privatpersoner ringa polisen och underrätta dem om saker. Så ska det förstås inte vara, och därför kommer vi att se över sekretessreglerna mellan psykiatrin och andra aktörer. Det handlar om att skapa en situation där alla de som bryr sig om de här personerna kan förhindra att de hamnar i lägen där de begår den typ av förfärliga våldsdåd som vi har sett på senare tid. Det är oerhört angeläget.

Det gäller alltså inte minst de anhörigas roll. De känner ofta att de tar hand om en stor del av vården men inte riktigt blir involverade. Man måste komma ihåg att det här är en väldigt speciell patientgrupp; de är inskrivna i tvångsvård eller heldygnspsykiatrisk vård därför att de inte riktigt har kapaciteten att rå om sig själva. Därför måste de som bryr sig om dem få större möjligheter att göra det på ett bra sätt, så det där måste vi ändra på.

Sedan ska vi se även över lagen om psykiatrisk tvångsvård. Vi ser till exempel alldeles för små möjligheter att skriva ut personer på ett mer strukturerat och bättre sätt. Ofta är man antingen inskriven på hundra procent eller får noll procents vård, och det fungerar inte. Vi måste ha en utslussning eller en mellanvård – någonting som träder in när man lämnar heldygnsvården. Det är nämligen målet att man ska kunna göra det, förstås, men då krävs väsentligt mer än det vi ser i dag.