Herr talman! Jag vill börja med att tacka socialminister Jakob Forssmed för svaret på min interpellation. Bakgrunden till denna interpellation är i grund och botten det faktum att det sedan en lång tid tillbaka har funnits otydlighet och brister när det gäller psykiatrins uppdrag och möjlighet att fånga upp personer med allvarlig psykisk ohälsa som utgör en risk eller fara för andra människor.

Under förra året förekom exempelvis många både brutala och uppmärksammade fall där människor föll offer för dödligt våld och där det visade sig att gärningspersonerna haft en dokumenterad historia med allvarlig psykisk ohälsa. Jag menar att det är dags att vi lyfter upp sambandet mellan dödligt våld och psykisk ohälsa till ytan. Det här är ju något som måste tas på allvar.

Som socialministern lyfter fram är det givetvis så att de allra flesta personer med psykisk ohälsa inte begår våldsbrott. Samtidigt är det också viktigt att understryka det faktum att vi måste sluta vara rädda för att ta i den här typen av svåra frågor på grund av en överhängande rädsla för att stigmatisera personer med psykisk ohälsa. Vi måste kunna se saker och ting för vad de är och agera därefter.

Jag är övertygad om att vi är överens om bristerna i den psykiatriska vården. Dessa brister, exempelvis långa vårdköer och obefintlig uppföljning, bidrar till att skapa en försämrad psykisk ohälsa och till en frustration och desperation hos patienter. Detta kan i sin tur kan innebära allvarliga konsekvenser som exempelvis självmord och allvarliga våldsbrott.

Herr talman! Brottsförebyggande rådet har i en egen studie undersökt sambandet mellan dödligt våld och psykisk ohälsa. Resultaten bekräftar vad tidigare forskning har visat, nämligen att många gärningspersoner har haft kontakt med psykiatrin före brottet. I studien framgår att det är sju gånger vanligare att gärningspersoner haft kontakt med psykiatrin året före brottet jämfört med befolkningen i stort under ett kalenderår. Fyra av tio gärningspersoner som mellan 2006 och 2017 var aktuella för dödligt våld hade haft minst en kontakt med psykiatrin året före brottet, och så många som var sjätte gärningsperson hade dessutom vårdats på sjukhus för allvarlig psykisk ohälsa.

Vi kan se hur sekretessregler försvårar samverkan mellan aktörer som borde samarbeta, att uppföljningen efter olika vårdinsatser i många fall är obefintlig och att det inte verkar finnas fungerande verktyg för att i ett tidigt skede hantera allvarliga varningssignaler och hot om skada. Faktum är att psykiatrin med dagens regelverk och resurser helt uppenbart inte ens i fall där riskerna är helt uppenbara har tillräckliga möjligheter att arbeta brottsförebyggande.

Samtidigt vittnar anhöriga om en känsla av maktlöshet, och det finns föräldrar som kämpar för att deras barn ska få vård utan att någonting händer. Därför är det relevant att diskutera hur dagens lagstiftning och resursfördelning behöver förändras för att psykiatrin ska kunna motverka dödligt våld och andra grova brott som kan kopplas till allvarlig psykisk ohälsa.

Herr talman! Socialministern har uttalat sig om det faktum att psykiatrin har för lite kapacitet och om att det pågår ett arbete med att försöka få till fler mellanvårdsformer för att se till att personer som är i behov av vård också får vård. Det är bra att det pågår ett arbete för att hantera detta och att regeringen så sent som förra veckan, vad jag förstår, gav Socialstyrelsen och Ivo uppdrag med anledning av den problematik som jag lyfter i interpellationen.

Trots att det mesta enligt mig pekar på att den psykiatriska vården i vårt land måste reformeras i grunden är det här i alla fall en bra början.