Herr talman! Tack till Elisabeth Svantesson för svaret!

Som framkommer i svaret har regeringen gått ganska offensivt fram när det gäller folkbokföringsfrågorna. Man har både tillfört resurser och nya styrningar till Skatteverket. Det är bra; vi är överens om de tagen. Sedan kan vi debattera enskildheter som huruvida det pågår en storskalig folkräkning i Sverige just nu. Jag tror att det bara är Elisabeth Svantesson som ser den. Men strunt i det nu.

Det blir ändå märkligt att regeringen inte har tagit tag i problemet när den nu har en så offensiv approach. Det är som att tiden har stått stilla. Särskilt allvarligt blir det eftersom vi vet att felaktigheter i folkbokföringen oftast är en förutsättning och en form av insteg för annan brottslighet i form av bidragsutnyttjande, välfärdsbrottslighet och annat. Den här brottsligheten omsätter som vi vet enorma summor pengar; bara adressförsäljningarna omsätter väldigt stora pengar.

Vi närmar oss nu slutet av mandatperioden, och ingen omedelbar förbättring är i sikte. Elisabeth Svantesson nämner uppdraget till Skatteverket att myndigheten ska analysera förutsättningar – jag uppfattade att finansministern var lite tydligare i sitt muntliga svar – för att införa en notifiering för fritidshusägare och se över detta med särskild postadress.

När Skatteverkets experter har uttalat sig om frågan säger de dock att det behövs ny lagstiftning. Då hamnar vi i en helt annan situation med en mer utdragen process. Om vi ska ha ett lagstiftningsarbete kanske det ska tas fram en ny utredning, och då blir inte det här klart i närtid.

Denna osäkerhet understryker bara att regeringen hade behövt agera mycket tidigare. Jag tycker ärligt inte att man kan lägga all skuld på Elisabeth Svantesson. Hon är naturligtvis högsta ansvariga för Skatteverket, men det är uppenbart att Skatteverket inte har gjort sitt jobb fullt ut i detta. Det finns en tafatthet från myndigheten som är iögonfallande, och det finns en senfärdighet från regeringens sida att agera på denna tafatthet. De som drabbas är de som lever med det här obehaget varje dag.

Precis som vi hörde sitter Ulla-Lena Lindqvist här i dag och följer debatten. Hon om någon vet hur det är att få sin adress helt övertagen av främlingar, eller ”inneboende” som hon själv med viss ironisk underton brukar kallar dem. Hon följer som sagt debatten från läktaren. Hennes mardröm har nu pågått i över två års tid. Ulla-Lena har i artiklar vittnat om det obehag, den vanmakt och den frustration det innebär att vara utsatt för en storskalig adresskapning. Genom att dela din historia, Ulla-Lena, har du verkligen bidragit till att lyfta upp frågan, bland annat hit till Sveriges riksdag. Det är jag tacksam för.

Trots upprepade kontakter med Skatteverket, flera polisanmälningar och medial uppmärksamhet var häromdagen – hör och häpna – 66 personer fortfarande skrivna på Ulla-Lenas adress! Och så sent som i december tillkom en person på adressen.

Jag säger detta apropå statsrådets påstående att Skatteverket har gjort vissa saker och kanske vissa förbättringar. Jag tror ärligt talat att man måste leta med mikroskop för att hitta de där förbättringarna.

Jag föreställer mig att Ulla-Lena liksom alla andra som plågas av adresskapningar önskar sig både tydligare och mer offensiva besked från finansministern om när det här ska vara över. När ska man slippa känna att man lever i ett undantagstillstånd?