Fru talman! När man träffar personal eller Vårdförbundet och Läkarförbundet låter det lite annorlunda. De säger inte: Oj, vi vet inte vad vi ska göra!

Vi har i grunden en fantastisk hälso- och sjukvård i Sverige. Men vi har också väldigt stora problem. Det måste man väl ändå säga. Arbetsmiljöverkets stora undersökning visar en extrem stress hos personalen. Det kan ju inte bara handla om att regionerna är taffliga och har en konstig personalpolitik. När man pratar med andra inom vården beskriver de sin arbetsmiljö som ganska otillfredsställande. Jag tycker inte att man löser det genom att säga att det görs för mycket. Vad är det som är ”för mycket” av det som görs?

Vi har också en helt förändrad demografi i Sverige. Herregud – vi blir alla äldre och äldre och lever längre och längre, och det är jättebra. Men det innebär också att hälso- och sjukvården får en annan börda. Man kanske skulle reorganisera lite och titta om det i stället kanske behövs geriatriska mottagningar eller whatever.

Men för att få det som behövs på plats, exempelvis en första ingång för psykisk ohälsa, måste man rusta på ett helt annat sätt än vad vi gör i dag. Det handlar även om den psykiatriska vården som helhet. Men det ska vi inte tala om här i dag, utan det handlar just om ingången. Det borde innebära att man anställer psykologer och kuratorer. Då måste pengarna komma någonstans ifrån.

Ledamoten och jag kan stå och prata i väldigt många omgångar om vad det här beror på. Men jag tycker att det är ett problem att hälsovårdens personal larmar men får väldigt lite gehör från politiker på nationell nivå. Att det kommer att saknas 27 miljarder till regionerna 2030 är ett problem.