Fru talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för frågan! Det är alltid lika trevligt att stå här i talarstolen och debattera.

Som jag sa i mitt anförande är det många år sedan primärvården fick uppdraget att hantera första linjens psykiatri. När man gjorde den omställningen flyttade man psykiatri från psykiatrin till primärvården. Det frigjorde en del personal, och många följde med till vårdcentralerna för att jobba med just den här biten.

Jag vet att det på vissa ställen i Sverige är brist på till exempel psykologer. Det är en tuff utmaning. Det är jag fullt medveten om.

Jag blir ofta väldigt orolig när vi målar upp en bild av att svensk hälso- och sjukvård bara är ett stort krisområde. Det här har varit mitt liv i 38 år. Jag har älskat mitt arbete varje dag. Det finns en otrolig potential i svensk hälso- och sjukvård.

Personalkrisen har senast utretts i form av forskning vid Linköpings universitet som visar att svensk hälso- och sjukvård aldrig någonsin har haft så många anställda sjuksköterskor och läkare som i dag. Vi har ett systemfel, och det behöver vi prata om. Vi ska inte måla upp en bild av att det råder brist hela tiden. I det här fallet råder det ingen brist, men vår personal gör fel saker. Det är det jag menar. Men vi här i kammaren kan inte tala om för regionerna vem som ska jobba med vad. Man måste prioritera den viktiga kärnverksamheten, och det är regionernas ansvar.