Fru talman! Vi debatterar i dag betänkande SoU23 och propositionen Nästa steg för en god och nära vård. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Tanken med god och nära vård är bra. Det finns nog inte någon som är emot att vi går i den riktningen. Men tyvärr har processen gått långsamt och varit oerhört kostsam. Det talas om att samhället har lagt runt 31,5 miljarder på reformen, och resultatet har varit ganska skralt. Det finns goda exempel runt om i landet, men de drivs på sin höjd i enskilda regioners regi och inte sällan i någon form av projektverksamhet.

Det är tydligt att det behövs ny, ytterligare lagstiftning på området. Det är det som den moderatledda regeringen nu presenterar. Det är ändringar i tandvårdslagen, patientlagen och hälso- och sjukvårdslagen för att tydliggöra inriktningen för det fortsatta arbetet med god och nära vård.

Fru talman! Primärvården behöver vara navet i arbetet kring patienten, dels för att skapa kontinuitet, dels för att avlasta den hospitala sjukvården. Det finns i dag ingen tvekan om vad som är primärvårdens uppdrag, men tyvärr lever man inte upp till dessa krav. Det är många år sedan primärvården fick uppdraget att hantera första linjens psykiatri. Men det är tydligt att detta uppdrag inte har fullgjorts. Det behövs ett förtydligande i lagstiftningen.

God och nära vård innebär att patienten står i centrum och att behov, tillgänglighet och sammanhållen vård är centralt. Kommuner och regioner behöver jobba sömlöst. För det krävs samverkan och att det finns rutiner på plats.

Lagförslaget innebär att informationskravet i förhållande till patienten stärks. Alla patienter ska veta vem som är fast vårdkontakt och vem som är fast läkarkontakt och framför allt hur man når dessa. Det är en fråga som har varit på agendan i många år men aldrig fungerat fullt ut.

Fru talman! För några veckor sedan debatterade vi om folkhälsa och var överens om vikten av förebyggande arbete. Det kan konstateras att vi tyvärr fortfarande är kvar i ett system som jobbar reaktivt och inte proaktivt. Det leder i sin tur till att det förebyggande arbetet är ganska frånvarande. Här behöver regionerna prioritera om, när det gäller både kompetens och ekonomiska resurser.

Jag är medveten om att primärvården har det tufft på många ställen. Man saknar personal, och tillgängligheten sviktar. Men omställningen kommer att kräva att arbetssätt förändras. Här kommer digitaliseringen att spela stor roll. Alla vårdgivare måste kunna nå patientjournal och läkemedelslista, oavsett var patienten bor. Här gäller det att säkerställa att systemen kan prata med varandra.

Fru talman! Den kommunala hälso- och sjukvården påverkas i allra högsta grad av lagändringarna, speciellt när det gäller kravet på medicinskt ansvarig för rehabiliteringsverksamheten i kommunerna och att man om behov finns ska tillhandahålla medicinsk bedömning av sjuksköterska och läkare dygnet runt. Lösningen kommer att se olika ut beroende på var i landet man befinner sig. Så måste det nog vara. Men målet är att vi ska ge våra medborgare bättre service, jämlik vård och minimera att patienter skickas till sjukhus i onödan.

Jag har i en tidigare debatt tagit upp det goda exemplet med hälsocentralerna i Västerbotten. Det är en fantastisk verksamhet där man lyfter primärvården till en helt ny nivå. Här finns ett lärande att göra för många regioner runt om i Sverige.

Fru talman! Det finns ingen vårdnivå förutom primärvården som klarar av att jobba personcentrerat fullt ut. Möjligheten att se hela människan och att kunna möta upp individen utifrån symtom, unika behov, förutsättningar, vilja och kultur skapar grunden för ett omhändertagande som ger stora hälsovinster på både kort och lång sikt. Det är i sin tur ett stort kliv mot att jobba proaktivt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram behovet av samverkan mellan olika samhällsaktörer. Samarbetet mellan primärvård och kommunal hälso- och sjukvård har jag redan lyft upp. Men det finns ytterligare en aktör som bör lyftas fram. Det är den prehospitala sjukvården, som har hög kompetens och bra utrustning för omhändertagande utanför vårdinrättning. Ambulanssjukvården finns representerad i nästan alla våra 290 kommuner och skulle med ganska små resursförstärkningar kunna göra skillnad på riktigt.

(Applåder)