Fru talman! Miljöpartiet står fullt ut bakom inriktningen i omställningen till en god och nära vård. Därför är förslagen i propositionen Nästa steg för en god och nära vård väldigt välkomna.

Jag håller med tidigare talare om att det är ett av få steg som regeringen tagit för att konkret gå vidare i den viktiga omställningen för en god och nära vård.

Att stärka primärvården, att förbättra samverkan mellan primärvården, kommunen och övrig specialiserad vård och att kunna arbeta mer förebyggande när det gäller både den fysiska och den psykiska hälsan och skapa större kontinuitet för patienterna är helt nödvändigt om vården ska klara både dagens behov och de utmaningar som väntar framöver. Det handlar om att människor ska få hjälp i tid, om att vården ska hänga ihop och om att den som lever med långvarig sjukdom ska slippa börja om varje gång man kommer i kontakt med vården. Just därför behöver vi också skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för genomförandet av omställningen för en god och nära vård.

Vi står bakom många av de förslag som finns i den här propositionen. Men det som vi från Miljöpartiet återkommer till och vill lyfta fram särskilt är det som finns i remissvaren: inte främst en kritik mot propositionens förslag utan en oro för genomförbarheten och för att kraven ska öka snabbare än förutsättningarna.

Primärvården ska ta ett större ansvar och vara ett tydligare nav i sjukvården. Samtidigt är underfinansieringen av den svenska sjukvården och bristen på vårdpersonal, bland annat allmänläkare, psykologer och distriktssköterskor, verkliga problem som redan nu bromsar omställningen mot en god och nära vård. Att i det läget gå vidare med en proposition och förslag om nästa steg för en god och nära vård utan konkreta lösningar på de två stora problemen, underfinansieringen och kompetensbristen, som redan i dag bromsar omställningen ökar risken att det blir en reform som låter bra på papperet men som inte gör så stor skillnad i praktiken.

Risken är stor att vi tvingar samma personal, samma organisation och samma struktur att göra mer på kortare tid och med större ansvar. Då finns det en risk att reformen inte leder till den ökade kontinuitet och bättre tillgänglighet som vi hoppas på utan snarare till en ännu mer pressad primärvård.

Det är därför Miljöpartiet menar att omställningen måste kombineras med långsiktigt stabil finansiering. Regioner och kommuner behöver förutsättningar att planera över tid och ge personalen rimliga arbetsvillkor. För att inte behöva hantera vården kortsiktigt genom tillfälliga lösningar från år till år behöver de långsiktig kontinuitet och stabilitet i både styrning och finansiering.

Fru talman! En central del i närvården är kontinuitet – att patienter får möta samma vårdkontakt över tid och att vården hänger ihop. Men kontinuiteten är inte bara en organisationsfråga utan också en bemanningsfråga. Bristen på specialister i allmänmedicin är redan stor, och det är svårt att rekrytera distriktssköterskor och psykologer.

I flera delar av landet, inte minst i glesbygd och i norra Sverige, är situationen särskilt ansträngd. Där kan en enskild vakans få direkt påverkan på tillgänglighet, på arbetsmiljö och i förlängningen på möjligheten att hålla en vårdcentral välfungerande och tillgänglig för patienterna.

Omställningen till nära vård förutsätter därför att primärvården får möjlighet att bygga ut sin kapacitet. Det är bakgrunden till att Miljöpartiet förutom det sektorsbidrag till hälso- och sjukvården som vi budgeterat för också föreslår en särskild satsning, ett primärvårdslyft, för att stärka den goda och nära vården i hela landet.

Fru talman! Kompetensförsörjning handlar inte bara om utbildningsplatser och finansiering. Det handlar också om vilka förutsättningar Sverige ger för människor att arbeta och stanna kvar i vården.

Här vill jag särskilt lyfta upp något som blivit än mer angeläget i dagens debatt och som påverkar främst primärvården i olika delar av landet, nämligen att svensk hälso- och sjukvård i dag är i hög grad beroende av utrikes född personal. I många verksamheter är deras kompetens helt avgörande för att vardagen ska fungera. Samtidigt förs nu en migrationspolitik som i flera delar går i motsatt riktning mot vårdens behov. När vårdpersonal utvisas trots att de arbetar och behövs, när regelverk skärps på ett sätt som försvårar rekrytering och när tryggheten för dem som vill etablera sig i Sverige minskar påverkar det också vårdens långsiktiga kompetensförsörjning.

Allmänläkare, tandläkare, specialistsköterskor och forskare, de högkvalificerade yrken vi vill locka till oss, avskräcks från att komma till Sverige när det finns förslag om att riva upp permanenta uppehållstillstånd. Man vill inte heller flytta hit som läkare om man har ett 15-årigt barn som riskerar att utvisas på grund av ett regelverk som leder till de tonårsutvisningar vi ser i dag.

Det är alltså inte bara så att vi utvisar vårdpersonal som vi behöver i dag, utan vi avskräcker också vårdpersonal från att komma till Sverige – vårdpersonal som vi kommer att behöva. Vi skjuter också oss själva i foten när det gäller den framtida kompetensförsörjningen eftersom en stor andel av dem som utbildar sig till vårdyrken och vill arbeta inom vården är utrikes födda.

Man kan inte säga att primärvården ska byggas ut och kontinuiteten stärkas och samtidigt föra en politik som gör det svårare att rekrytera och behålla personal. Det går inte ihop.

Fru talman! Miljöpartiet har inte väckt någon egen följdmotion i detta ärende. Vi står som sagt i stora drag bakom propositionen och de förslag som finns på bordet. Vi har dock verkligen velat lyfta den kritik som kommit från alla remissinstanser, och vi delar också den kritik som Vänsterpartiet i sin motion framför kring reformens ekonomiska och organisatoriska förutsättningar. Därför väljer vi att stödja yrkande 2 och 3 i Vänsterpartiets motion, det vill säga reservation 2. Vi gör det därför att vi vill att omställningen ska lyckas, inte bara i intention utan även i praktiken.

I slutändan avgörs inte nära vård av vad som står i lagtexten utan av huruvida det finns tillräckligt med personal, tillräckligt med tid och tillräckligt med stabila resurser. Först då kan vården bli mer sammanhållen, mer tillgänglig och faktiskt nära – i hela landet.