Herr talman! Människor som arbetar, betalar skatt och gör rätt för sig tvingas nu lämna Sverige trots kollektivavtalsenliga löner. Från den 1 juni höjs lönegolvet ytterligare och landar på 33 390 kronor. Det betyder att man måste tjäna mer än de flesta faktiskt gör i stora delar av landet.

Detta slår inte bara mot människor som gör allt rätt. Det slår mot företag som skriker efter kompetens och mot välfärden, som på många håll i landet bärs upp av människor med arbetstillstånd. I Jämtland, i Örebro och på Gotland är medianlönerna dessutom mycket lägre än genomsnittet i Sverige.

Det regeringen gör är att från ett skrivbord i Stockholm sortera bort kompetens som är helt avgörande för att vardagen ska fungera runt om i landet. Det kan handla om en undersköterska i Jämtland, en mekaniker i Örebro eller en kock på Gotland. Deras löner följer kollektivavtalen och är helt rimliga på den lokala arbetsmarknaden.

I praktiken säger regeringen till stora delar av Sverige: Ni får klara er utan denna kompetens, som ni behöver, och själva lösa frågan hur äldreomsorgen ska fungera, hur industrin ska växa och hur restauranger, hotell och småföretag ska hitta personal. Det är uppenbart att man i jakten på snabba utvisningar inte har gjort någon vidare analys av vilka effekter det får.

Detta är dock inte unikt. Det är ett mönster: först spårbytesutvisningar, sedan barn- och tonårsutvisningar och nu ett lönegolv som gör att det blir riktigt svårt i många kommuner. Allt har samma gemensamma nämnare, nämligen: Regeringen har inte tänkt hela vägen.

Jag undrar: Hur menar statsministern att mindre kommuner och företag ska hitta folk som kan jobba här och nu, när regeringen aktivt kastar ut människor som har ett jobb?