Fru talman! Vi diskuterar nu en stor fråga. För dem av oss som faktiskt minns hur det var när Sveriges statsskuld skenade är det inte lätt att ta lätt på frågan.

Jag vill ändå tacka för samarbetet i målkommittén för statsfinanserna. Vi fördjupade vår kunskap, och jag vill också tacka för de diskussioner vi hade om finansieringen av försvaret.

Jag vill också tacka Finanspolitiska rådet. Visst är det skönt när någon vågar säga stopp, vilket är precis vad Finanspolitiska rådet ska göra. Här var det en vakthund för våra svenska statsfinanser som faktiskt skällde och inte var tyst. Det är viktigt för oss i politiken.

Jag minns begrepp som krona-för-krona och att man ska finansiera allt man har. Jag minns också måttfullhet och sparsamhet, det som vi förr kallade borgerliga dygder. Jag minns dessutom att regeringen lovade ordning.

Nu är det oordning i nästan allt. Det är oordning när det gäller jobben. Vi har en hög arbetslöshet. Det är oordning när det gäller tillväxten. Tillväxttakten är hälften så hög som EU:s genomsnitt. Den brukade vara mycket högre. Det är oordning när det gäller utsläppen, som rusar. Nu är det även oordning i statsfinanserna.

Regler har man ju för att de ska följas, vilket också har sagts tidigare i denna debatt. I ordet ramverk ligger att det ska finnas en ram, för att vi inte ska få en stor statsskuld igen och för att räntorna på vår statsskuld stjäl pengar från vård, skola och omsorg, från rimliga skatter på arbete och företag.

Det är absolut nödvändigt ibland att göra undantag från reglerna, till och med innan de har införts, som i situationen med det snabba behovet av att rusta upp försvaret. Men det är ändå att gå ett steg längre att göra undantag från de undantag som man inte ens har infört och att komma med en budget som inte har något slags gräns eller mått.

Centerpartiet har genom årtionden värnat ramverket, dessa regler för statsfinanserna. Vi sanerade statsfinanserna på 1990-talet, faktiskt tillsammans med både de borgerliga och Socialdemokraterna. På 2000-talet höll vi i statsfinanserna inom Alliansen, tillsammans med bland andra Moderaterna. Och vi tog oss genom pandemin utan en rusande statsskuld, tillsammans med partierna som stod bakom januariavtalet.

Än en gång: Undantag får göras, till exempel vid pandemin och för försvaret. Men det går inte att bryta mot reglerna och, som Finanspolitiska rådet nu har påpekat, ändå inte prioritera de stora strukturreformerna. Man gör det ju inte för försvaret, för klimatet eller för jobben. Det är en enda jättelik, superexpansiv valfläskbudget, som bara precis klarar sig över valet, för att täcka över den höga arbetslösheten och den svaga jobb- och företagspolitiken. Man pumpar ut gåvor utifrån SD:s beställningslista.

Tidöregeringen har gjort det här fyra gånger. Först var det 30 miljarder i ofinansierade reformer. Sedan var det 40 miljarder i ofinansierade reformer. Sedan var det 60 miljarder i ofinansierade reformer. Vi ser fortfarande ingen effekt jämfört med omvärlden, inte ens på konsumtionen men framför allt inte på tillväxten och arbetslösheten. Och nu drämmer man till med 80 miljarder, det högsta på 30 år med undantag för pandemin.

Jag upprepar att det är väldigt ovanligt att Finanspolitiska rådet inte bara utfärdar den allvarligaste varningen någonsin för det som de är satta att varna för utan faktiskt också, utifrån den erfarenhet de har, varnar för att detta tränger bort möjliga räntesänkningar för hushållen. Man har liksom tagit över från Riksbanken i fråga om att putta på ekonomin, så att Riksbanken inte kan sänka räntan lika snabbt.

Centerpartiet valde redan i höstas, som enda parti, mycket medvetet att trycka på för ett 10 miljarder lägre reformutrymme. Vi kan ta kritik för att det inte var tillräckligt återhållsamt, men vi tar inte kritik för att vi var fel ute. Vi ville hedra vår långa kamp för stabila statsfinanser. Vi ville välja en annan väg.

Nu behöver Sverige en ny kurs. Vi har påpekat att det finns ett problem med detta nya ramverk, som vi har enats om. Det är logiskt att vi går över till ett balansmål. Det fanns vissa utmaningar, men statsskulden har gått ned. Och det behövs utrymme för att satsa på försvar och andra saker framöver. Men vi vill vara noga med att det inte får bli som i den här budgeten, det vill säga att man spenderar i stället för investerar. Det behöver investeras i sådant som gör Sveriges tillväxt starkare på sikt, som infrastruktur, med vägar och järnvägar, och försvar.

Parallellt med att vi har en låg statsskuld har vi också, vilket även Finanspolitiska rådet påpekar, en infrastruktur med tåg som står stilla, vägar som har potthål, folk som inte kommer till jobbet och Malmbanan som står stilla. Det blockerar för miljarder i svensk export. Det kostar väldigt mycket att ha ett sådant underinvesterat statligt kapital.

Därför ville vi, i samband med att målet byttes, freda pengar i svensk ekonomi för att investera och inte bara spendera. Det gick inte. Och tyvärr står vi nu här med fortsatta underinvesteringar samtidigt som man tyvärr överspenderar.

Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet. Men vi måste göra detta med stor betänksamhet. Parallellt med detta nya ramverk råder det nämligen stor oordning i svenska statsfinanser. Det råder för övrigt stor oordning i statens kapital när det gäller järnvägar och vägar som faktiskt också är viktigt för försvaret.

Vi hoppas på en ny kurs där man kommer ihåg och kommer tillbaka till de gamla, fina värderingarna vi en gång vårdade: måttfullhet, sparsamhet, effektivitet och ordning i våra statsfinanser.