Fru talman! Så här skrev jag på DN Debatt när förhandlingarna om det ekonomiska ramverket drog igång:

Sverige behöver ett nytt investeringsmål på 1 procent för att klara omställningen och eftersatta tillfälliga investeringsbehov i infrastruktur. Ett utbyggt försvar, ett utbyggt rättsväsen och stora behov i välfärden ska finansieras genom skatter. Men för att frigöra pengar till det behöver det ekonomiska ramverket möjliggöra investeringar tillfälligt. För att förhindra ofinansierade skattesänkningar vill vi införa ett golv för statens åtagande, så att nedskärningar inte längre kan ske automatiskt utan politiska beslut och transparens.

Fru talman! Jag vet att det är lite osnyggt, men jag kan inte låta bli att säga: Vad var det jag sa?

För inte så länge sedan stod vi tillsammans på en presskonferens och presenterade den överenskommelse om ramverket som Socialdemokraterna och Tidöpartierna gjort upp om. Vänsterpartiet sa nej och lade fram ett eget förslag, men det fanns inget intresse av att kompromissa.

En samlad ekonomkår var överens om att den svenska ekonomin var i behov av nya tillfälliga regler som tillät investeringar i infrastruktur.

LO och Svenskt Näringsliv sa att det var nödvändigt för tillväxten och sysselsättningen. Sverige hade Europas näst lägsta statsskuld samtidigt som det fanns enorma behov. Trots det menade Tidöpartierna, S och C – jag glömde inledningsvis C och hade lagt med partiet i S – att det bästa för Sverige var ett stramt ramverk som förhindrade investeringar. Man enades om ett, enligt mig, dumsnålt ramverk.

På presskonferensen sas: Vi som står bakom överenskommelsen tar ansvar för statens finanser. Någon lade till att Vänsterpartiet som vanligt är oansvarigt och vill skuldsätta Sverige. Men man glömde att säga att ytterkantsgruppen på Finansdepartementet, den egna Långtidsutredningen, hade lagt fram samma kompromissförslag som jag.

Finansministern kallar Svenskt Näringsliv, LO och Vänsterpartiet för den nya treenigheten. Nu står vi här med ett oplanerat underskott trots att bläcket inte har hunnit torka på överenskommelsen. I medierna kan det uppfattas som att ingen visste att underskottet fanns förrän efter det att Finanspolitiska rådet hade lämnat sin rapport. Någon dag innan meddelade dock finansministern att pengarna var slut. Sanningen är väl den att redan sex månader efter att det nya ramverket presenterades gick statsministern ut på en presskonferens och sa att han tänkte låna till försvarsuppbyggnaden.

Kritiken var tydlig redan från start. Ett ramverk som ingen följer är inget ramverk. Hade man värnat ramverket hade man gjort det vi föreslog, nämligen kommit överens om ett mål för den kommande perioden som är förankrat i verkligheten och använt de frigjorda resurserna till investeringar och inte, som nu, till löpande kostnader.

Vill man hindra ofinansierade skattesänkningar hade förslaget om ett bibehållet offentligt åtagande gjort skillnad. Alla partier ställde sig dock, till sist, bakom försvarsuppbyggnaden. Vi i Vänsterpartiet hade hellre sett en delfinansiering genom en beredskapsskatt på höga inkomster, men det sa regeringen och Sverigedemokraterna nej till. Jag är glad att vi fick till det som experterna ändå förordar, det vill säga en tillfällig investeringspott som inte är löpande på 50 miljarder för att stärka infrastrukturen.

Vänsterpartiet har inte regerat än, och där måste jag skynda mig och passa på när jag fortfarande har möjligheten att skylla på tidigare regeringar och nuvarande regering. När ramverket inte expanderas för investeringar är det svårt att få plats med både och i ordinarie budget. Sänker man skatter år efter år och gör sig av med intäkter är det svårt att prioritera om när kostnaderna plötsligt ökar, men så har jag aldrig haft det ekonomiska ramverket som förstamajparoll.

Vad politiska ledare egentligen tycker innerst inne, bakom sociala medier-konton, måste vara omöjligt för folk att avgöra. Ministrarna är nätaktivister. Själv är jag en riktig tråkmåns. Jag har inte ens Tiktok, och jag orkar inte ens dreva mot någon tidöpartist som har sagt något på Internet. Jag vet; jag är körd i valet 2026.

Hur ska en sådan som jag ha en chans mot till exempel Jimmie Åkesson, som till och med producerar uppdateringar som kommer att trenda på X när han ligger och sover? I drömmar blir det ett perfekt högernationalistiskt narrativ, och dessutom klarar han att översätta ett språk han inte ens begriper – i drömsömn. Själv måste jag till och med sätta på texten som är avsedd för hörselskadade när jag kollar på svensktalande tv-program, särskilt om någon medverkande har en dialekt som härstammar från Skåne med omnejd.

Visst hade jag kunnat komma hit i dag, i bästa Tidöministeranda, med en spelad förvåning, och utbrista att Vänsterpartiet nu ska få städa upp i finanserna eftersom Svantesson har tömt ladan och gjort slut på alla pengarna helt för egen maskin. Jag hade kunnat sätta ett bamseplåster i pannan och berätta att jag haft en mardröm om att vi var tillbaka på 90-talet, att Anne Wibble stirrade mig i ansiktet och att den svenska statsskulden växt till ett monster som jagade mig medan jag krampaktigt höll mig fast i överenskommelsen i ramverket.

Men, fru talman, det är inte min stil. Jag står inte ut med trams. Det är viktiga saker vi diskuterar här. Jag vet; det är säkert otaktiskt. Ministerkontona på Twitter kommer att posta massproducerade angrepp på Vänsterpartiet ända fram till valdagen oavsett vad jag gör. Jag är inte född i farstun.

Men jag bryr mig inte. Någon gång måste man ju få diskutera politik också. Ärligt talat är jag mer orolig för välfärden och mina föräldrars låga pensioner än för statsskulden i sig. Förstå mig rätt! Visst är det cyniskt att regeringen låtit lågkonjunkturen cementeras, sänkt skatter för den som har mest och lämnat hushållen och välfärden i sticket, för att sedan ösa ut pengar i en valfläskbudget. Under decennier har kapitalskatter avskaffats, och den med absolut högst inkomst har fått mest – särskilt under den här mandatperioden.

Vi har nu nått vägs ände. Staten kan inte fortsätta att göra sig av med intäkter, om vi ska ha råd med välfärden. Den som tjänar 120 000 i månaden behöver inga skattesänkningar. Den med stora kapitalinkomster klarar sig bra utan att få del av reformutrymmet.

Fru talman! Det är slut på pengar. Det är slut på pengar på löntagarnas konton. Undersköterskor och busschaufförer orkar inte mer. Fattiga pensionärer, sjuka och arbetslösa vill inte veta att pengarna är slut. Staten är inte som en enskild medborgare, och statskassan är ingen klasskassa som man lägger in en slant i. Vi har alla möjligheter att fylla på med intäkter och ha ett något expanderat utrymme för tillfälliga investeringar. Vårt jobb är att trygga medborgarnas välfärd och skapa förutsättningar för tillväxten och jobben. Vi måste sänka hushållens kostnader för mat, el och boende. Akutrummen är fulla, och personalen är slut. Marknadsexperimenten fördyrar och utarmar välfärden. Ideologin har fått gå före det som faktiskt fungerar. Vi måste ta tillbaka kontrollen.

Sverige har fortfarande en av Europas lägsta statsskulder, och vi ska ha ordning och reda i finanserna. Det får vi med överenskommelser som är realistiska och som följs. Vi ska inte låna till löpande kostnader, och vi ska höja kapitalskatterna. Vi har fler miljardärer än någonsin. Hög kapitalkoncentration leder inte automatiskt till investeringar och tillväxt. Vi behöver bygga upp statens muskler igen, så att vi klarar jobben och välfärden. Nu är det medborgarnas tur. Ska vi åstadkomma det behöver vi städa bort nuvarande regering. Vi ska byta regering, och vi ska byta politik. Vi rödgröna måste grunda för att genomföra det vi nu lovat väljarna. Akassan ska stärkas, karensen avskaffas och välfärden rustas. Och vi ska se till att tonåringar som precis ska ta sitt första kliv ut i vuxenlivet, tar sitt första jobb eller vill studera vidare får stanna med sin familj och sina vänner.

Vi ska fokusera på vad vi vill åstadkomma, samarbeta och sedan genomföra det tillsammans i en rödgrön regering. Vänsterpartiet är berett att göra sitt för att städa upp efter högerpolitiken.

Det är inte möjligt att yrka bifall till skrivelsen, och jag har inte heller något annat förslag.