Protokoll 2025/26:74 Torsdagen den 19 februari

ärendedebatt / Ett förbättrat resegarantisystem
Anf. 124 Denis Begic (S)

Herr talman! Låt mig börja med att säga att vi socialdemokrater står bakom huvuddelen av det här förslaget. Vi vill modernisera resegarantin. Vi vill förstås ha en kollektiv fond. Vi vill ha ett starkare skydd för resenärer. Vi tycker också att det är bra att återbetalningskrav och värdebevis äntligen omfattas. Det är rätt, det är rimligt och det är nödvändigt.

Pandemin lärde oss hur sårbart systemet var. Vanliga människor som hade gjort allt rätt – som hade sparat, bokat och betalat – stod plötsligt där utan att få en krona tillbaka. Företag, ofta familjeföretag, som hade arbetat i decennier stod på ruinens brant. Vi är överens om att systemet måste stärkas.

Här kommer dock det viktiga, herr talman: Vi håller inte med regeringen när det gäller konstruktionen av fonden. Regeringen vill att fonden ska växa sakta, år efter år, tills den når 1,5 miljarder kronor. Under tiden ska individuella garantier ligga kvar, fast i mindre utsträckning.

Det låter ordnat och lugnt när man läser det på papper, men verkligheten är inte skriven på papper. Det utökade skyddet gäller inte fullt ut förrän fonden är helt och fullt utbyggd, alltså först om flera år. Då måste vi ställa oss en enkel fråga: Vad händer om krisen kommer innan fonden är full?

Herr talman! Låt mig ge en bild som många svenskar kanske känner igen sig i. Det kan handla om en familj från Örebro, Malmö eller Härnösand. De har sparat hela året, eller kanske i flera år, för att åka på en sommarresa. Det kan vara så att de har lyckats få pengar till en resa efter många tuffa år.

Plötsligt ställs resan in, samma dag som barnen har packat sina små ryggsäckar. Familjen väntar på återbetalning. De kanske får ett värdebevis, men fonden är inte full. Skyddet gäller inte än. Den individuella garantin räcker inte. Vad händer då, herr talman?

Då står familjen återigen där med oro, frustration och osäkerhet, alltså precis det som vi under pandemin lovade att de inte skulle behöva känna. Trygghet som bara finns senare – om allt går perfekt – är inte trygghet, utan det är en förhoppning. Politik kan inte bygga på förhoppningar.

Det här handlar dock inte bara om konsumenter, utan det handlar också om företagen och jobben. Under uppbyggnadsfasen ska små och stora reseföretag betala in till fonden, ha individuella garantier och samtidigt konkurrera med bolag i andra EU-länder. Vi vet alla att konkurrensen är stenhård i den här branschen.

EU:s regler gör det dessutom väldigt enkelt att ställa ut garantier i andra länder. Om Sveriges system blir ett av Europas dyraste under uppbyggnadsfasen, vilket alternativ har företagen då till att flytta från Sverige? Detta skulle inte ske på grund av illvilja utan därför att de måste överleva.

Jag ser att stora bolag redan har börjat ta in offerter från andra länder. Små företag kan inte göra det; de blir nog kvar här men med högre kostnader. Vi riskerar att slå sönder konkurrensen och pressa bort just de företag som skapar arbetstillfällen i hela Sverige. För mig är det här inte ansvarsfullt.

Regeringen säger att en statlig garanti skulle vara en statlig finansiering, men det är inte sant. En statlig garanti är ett åtagande, inte ett bidrag. Om den någon gång behövs uppstår en fordran mot fonden. Branschen betalar tillbaka. Det är precis så man har gjort i Tyskland, Danmark och Nederländerna.

Regeringen säger också att en garanti skulle fördröja reformen, men regeringens egen modell innebär ju att det utökade skyddet träder i kraft först när fonden är full, alltså om flera år. Det är som att säga att man har jättebråttom till jobbet men ta den långsammaste vägen dit. Det här håller inte.

Det vi föreslår, och det som vår reservation handlar om, är enkelt och rimligt. Vi föreslår att regeringen återkommer med ett förslag som innebär att fonden kompletteras med en statlig garanti under uppbyggnadsfasen. Denna garanti ska vara tidsbegränsad, avgiftsbelagd och återbetalningsbar. Den ska också avvecklas den dag som fonden är full, alltså när fonden står på egna ben.

Det här handlar inte om att staten ska ta över, utan det handlar om att systemet ska fungera från början. Det ska fungera från dag ett, precis som i Tyskland.

Vem finns det här systemet till för? Det finns till för oss vanliga människor, men det finns också till för företag, för trygghet och för förutsägbarhet.

Herr talman! I slutändan handlar det om förtroende. När människor bokar en resa ska de veta att systemet håller även om världen inte håller, som det ser ut just nu. När företag investerar, anställer och planerar ska de veta att staten inte lämnar dem i sticket under uppbyggnadsfasen.

Vi socialdemokrater säger ja till det här förslaget, men vi säger också att trygghet inte kan vänta i fem, sju eller tio år, som vissa talar om. Därför yrkar jag bifall till reservation 2.