Herr talman! Om de som lyssnar på den här debatten funderar på om det inte låter ganska likt och om de inte har hört de här siffrorna och argumenten förut är det väldigt sannolikt att det är så. Skogsstyrelsen kom för inte så länge sedan med en rapport som de kallar maktrapporten. Den visar hur otroligt styrd hela den skogspolitiska debatten är och vilka som är tongivande i den debatten. Skogspolitiken grundar sig inte på vetenskap och forskning. Jag skulle säga att den kanske inte heller grundar sig på vad som är bäst för den privata markägaren, vilket jag tycker är en stor sorg, eftersom vi är ett land med cirka 310 000 markägare.
Herr talman! Debatten utgår i stället mer eller mindre från de talepunkter som vi blir matade med från skogsindustrin. Apropå just den här maktrapporten är det så att vi bara en trappa ned härifrån har ett skogsindustrinätverk som brukar informera oss om olika faktauppgifter. Men skogsägarens enskilda berättelser, upplevelser, önskemål och visioner kommer sällan fram i debatten, trots att man säger sig stå fast och kämpa hårt för äganderätten. Det, herr talman, tycker jag är det kanske största hyckleri vi fått ta del av i den här kammaren – hur man slår sig för bröstet för att värna äganderätten.
Just nu debatterar vi skattesatsen och vilken skattemässig design vi ska ha för alla dem som fått ersättning för sin skog. Problemen börjar med den politiska viljan och riktningen. Vad regeringen gör är att sänka ersättningspengarna med 70 procent i en enda budget i ett enda slag. Det är ett stort svek mot alla de markägare som tagit initiativ till att skydda sin skog enligt egen planering och egna önskemål och i dag står på kö. De har tagit i hand på detta och förväntar sig ersättning. Men den här regeringen, med alla dessa partier som säger sig värna äganderätten, rycker undan mattan för det. Det finns alltså inte ens några pengar att tillgå.
Jag möter många skogsägare som är förtvivlade. De hör av sig och berättar om sina hemska situationer, som kan vara helt horribla. Man funderar på om man ska sälja sin fastighet. Ska man lägga ned sina drömmar om sin gård? Ska man ge upp tanken på att platsen ska gå i arv? Man hade lovats pengar, och det fanns en tillit. Den tilliten är nu brusten när pengarna försvunnit.
Jag kan absolut gå med på att döpa om anslagsposten i budgeten från Skydd av värdefull natur till Ersättning till markägare eller något liknande, om det är där skon klämmer. Men vi måste börja i rätt ände, herr talman. Vi har hört flera partier, bland annat Centerpartiet, beklaga sig över de fjällnära skogarna. Hade några av de partier som var före mitt på talarlistan varit ärliga i äganderättsfrågan hade vi sett detta avspegla sig i budgeten. Då hade man kanske satsat 4–5 miljarder på ersättning till de markägare som man säger sig vilja värna. Men det har man inte gjort. Det finns bara ett parti i Sveriges riksdag som har gjort det, och det är Miljöpartiet.
Herr talman! Jag är ändå i grund och botten glad över den produkt som vi nu diskuterar. Det är från början ett miljöpartistiskt initiativ. När vi satt i regering tog vi fram ett förslag om att göra det lite enklare att göra rätt. Det handlade om att försöka styra upp de orättvisor som finns mellan produktion och naturvård. Det har hittills varit – och är än i dag – mycket förmånligare att satsa på produktion i skogen än på naturvård.
Herr talman! Jag är självklart positiv till att vi nu justerar de skattemässiga reglerna, men jag hade önskat att man kunnat gå längre. Jag yrkar därmed bifall till reservation 1. Självklart ska det vara så lätt som möjligt för markägarna att välja naturvård. Det ska inte straffa sig. Enligt min och Miljöpartiets mening ska därför de pengar som staten förhoppningsvis ger – det vill säga om vi har en budget från en regering som verkligen menar allvar när den pratar om äganderätten – vara skattefria. Det ska också finnas en möjlighet för markägaren att själv bestämma om det ska vara en klumpsumma eller om pengarna ska komma under en period. Perioden ska inte ta slut efter enbart tio år utan motsvara den tid som naturvårdsavtalet gäller.
Herr talman! Jag skulle gärna vilja kommentera lovorden till skogen lite. Självklart är Sverige ett skogsland där det finns en stolthet, inte minst bland de 310 000 markägarna. Det gäller även alla dem som njuter av skogen i Sverige. Själv njuter jag bland annat av att nyttja allemansrätten och plocka svamp och blåbär. Men blåbärsriset har halverats i Sverige på 50 år. Det är en följd av det skogsbruk som vi bedriver och som i grund och botten inte är hållbart.
Det handlar om att vi i Sverige sticker ut internationellt sett vad gäller stora kalhyggen med låg miljöhänsyn. Det här är någonting som våra expertmyndigheter slår fast. I Sverige är 349 arter direkt hotade på grund av kalavverkning, eftersom kalavverkning helt enkelt tar bort ekosystem. Gamla skogar och tusenåriga ekosystem, som vi har eller har haft i Sverige, kan man inte ersätta på 60 år. Det är helt omöjligt. Visst – det funkar jättebra i en ekvation där man bara bryr sig om kubikmeter. Kubikmeter kan man alltid ersätta. Men ett ekosystem där det skett evolution, en plats som betyder någonting och där vi kanske har fornlämningar och kulturlämningar, går inte att ersätta på 60 år. Då är det i stället monokulturer vi ersätter naturen med.
Man kan absolut prata om att det är klimatneutralt och räkna plus och minus på det. Men bryr man sig det minsta om ekosystem och biologisk mångfald – och även klimatet – går det inte. Man upprepar den lögn som skogsindustrin flitigt har serverat oss med och lever i den lögnen.
Det är inte bara Miljöpartiet, myndigheter och forskare som ser detta numera. Från partier i Tidöregeringen har det sagts: Om det vore så illa som Miljöpartiet, forskare, internationella forskare och expertmyndigheter menar hade väl också marknaden reagerat? Marknaden har reagerat, herr talman. Nestlé vill inte ha med svenskt skogsbruk att göra. Zalando vill inte ha med svenskt skogsbruk att göra. Skälet är att det påvisas och slås fast svart på vitt vilka konsekvenser som de stora och utbredda kalhyggena i Sverige får. Det här handlar om svensk konkurrenskraft, herr talman.
Vi hör hela tiden i den här kammaren hur vi snarare ska få ännu mer av business as usual och öka produktionen. Man tenderar att prata om miljömålen som någonting som står i vägen.
Herr talman! Vill vi upprätta någon typ av positivt rykte för svensk skogsindustri och skogsprodukter måste vi göra om och göra rätt. Då måste vi se till att lägga om riktningen för svensk skogspolitik.
Vi har i dag en lagstiftning som har cirka 30 år på nacken. Det var en skogsvårdslag som kom till innan Sverige gick med i EU, innan Parisavtalet, innan Kunming–Montreal-avtalet och innan all den kunskap som i dag finns samlad existerade.
Det är inte lätt att göra rätt i skogen som privat skogsbrukare. Jag har all respekt för det. Jag har också all vilja att ändra på det. Låt oss kanske kroka arm i en ambition om att genomföra en regelförenkling.
Såsom skogsvårdslagen ser ut i dag reglerar den väldigt mycket onödiga delar just vad gäller produktionen. Där har jag, herr talman, full tillit till och tycker att det är helt upp till skogsägarens eget huvud att bestämma hur man vill bruka sin skog.
Jag tänkte också bemöta det som sades om 140 000 anställda i skogsindustrin. Det är 29 100 skogsbrukare enligt de siffror som finns från 2023. I hela skogsindustrin är det 53 000. Detta är någonting som har minskat.
Antalet jobb i skogen har minskat med 60 procent 1990–2020. Särskilt från 2005 har vi sett en minskning i pappersmassaindustrin med 40 procent.
Nog finns det hopp om att ha en levande landsbygd vad gäller skogen, naturen och också ekonomin. Det tror jag att vi kan uppnå, herr talman, om vi inte jobbar mot naturen utan snarare med naturen.
Det handlar om att vi inte stretar emot EU. Vi har för övrigt haft våra partikamrater som har fattat beslut. Det kommer inte från elaka EU-byråkrater, utan det är parlamentariska beslut. Vi hade kunnat vinna väldigt mycket på ett omtag där vi helt enkelt bakar ihop en ny riktning för svensk skogspolitik.
Det ska inte vara flera olika lagar. Vi har skogsvårdslagen, certifieringar, miljöbalken, EU:s art- och habitatdirektiv, EU:s restaureringslag med mera. Det ska kanske vara en lagstiftning som tar ett helhetsgrepp där man lite mer gör det som vi gör nu och förenklar för markägare och skogsägare som vill något annat.
Herr talman! Det handlar om lönsamheten för skogsägarna. Det engagerar mig särskilt för att vi har haft en rådande politik under flera mandatperioder bakåt som ensidigt har fokuserat på skogsindustrin.
Av våra 310 000 privata skogsägare är det 48 700 som har haft någon form av inkomst från skogsbruket 2011–2017. 60 procent av våra skogsägare gick med förlust. Det var knappt 20 procent som gick med plus under den här perioden. Det är någonting som jag hoppas också oroar och engagerar fler av riksdagens ledamöter. Hur var det då för dem som gick med plus? De redovisade knappt 91 000 kronor som överskott.
Herr talman! Det är verkligen upp till skogsägare att välja vilken inriktning som de vill ha. Vi behöver kanske främja och inte snacka ned hyggesfria alternativa metoder. Det handlar inte minst om skydd. Det största problemet för många skogsägare är att det inte finns några pengar för att de ska få den ersättning som de förväntar sig från staten.
I den senaste Skogsbarometern var det 12 procent av skogsägarna som svarade att det var god löpande avkastning som var det mest betydelsefulla. Det viktigaste var känslan av att äga skog. Det tycker jag att vi ska respektera.