Herr talman! Skatteutskottet debatterar alltså betänkande SkU18, som behandlar regeringens proposition om mer ändamålsenlig beskattning av intrångsersättning och löseskilling som ges för naturvårdande ändamål.

Låt oss inleda med att slå fast en grundläggande sanning, nämligen att svenska skogsägare är ryggraden i vårt lands ekonomi. De är inte bara förvaltare av våra vidsträckta skogar, utan de är också entreprenörer, innovatörer och nyckelaktörer i det svenska näringslivet.

Tänk efter en stund: Ungefär 70 procent av hela Sveriges areal är täckt av skog. Det är en enorm yta – grön, levande och ständigt förnybar. Av denna skog brukas hela 75 procent på ett aktivt och ansvarsfullt sätt, och varje år avverkas bara omkring 1 procent av beståndet. 1 procent är en ytterst försiktig takt, vilket innebär att skogen hela tiden växer tillbaka starkare än den tas.

För varje träd som huggs ned planteras minst två nya plantor, och varje år sätts runt 400 miljoner nya plantor i våra skogar. Det är inte bara en kortsiktig ersättning utan också en medveten investering i framtiden, generation efter generation. Tack vare det aktiva, hållbara skogsbruket har virkesförrådet i våra svenska skogar fördubblats på bara några generationer. Det är ett konkret bevis på att bruk och bevarande inte behöver stå emot varandra utan snarare förstärker varandra.

Sverige är dessutom en av världens absolut största exportörer av massa, papper och sågade trävaror. Bara under 2024 genererade den svenska skogsindustrin runt 185 miljarder kronor i exportintäkter. Det är pengar som kommer hem till Sverige, som bygger välfärd, skolor, vägar och sjukvård över hela landet.

Vi får inte heller glömma att skogsindustrin skapar jobb, särskilt där de behövs som mest. I glesbygd och mindre orter, där alternativen ofta är få, sysselsätter branschen omkring 140 000 människor. Det är riktiga jobb, med mening och framtid, som håller hela samhällen levande.

Därför är det inte bara rimligt, utan det är också en plikt, att vi som land, och framför allt vi som stiftar lag, värderar skogen, skogsbruket och de svenska skogsägarna högt. Och nu måste vi säkerställa att de får rimliga förutsättningar att hantera de utmaningar som uppstår när staten inför begränsningar i produktionen för att skydda unik natur.

Herr talman! Propositionen som vi nu behandlar är ett steg i rätt riktning för att ge skogsägarna det stöd de förtjänar. När staten genom miljöbalken eller skogsvårdslagen inskränker förfoganderätten över mark för naturvårdande ändamål, vare sig det handlar om allframtidsupplåtelser, inlösen eller naturvårdsavtal, leder det ofta till produktionsbortfall. Det är ett pris som skogsägarna betalar för det gemensammas bästa, för att bevara biologisk mångfald och för att skydda känsliga ekosystem. Men detta får inte bli en orimlig börda. Skogsägarna ska framför allt inte straffas skattemässigt för att de bidrar till detta. Tvärtom ska de få verktyg för att mildra effekterna och fortsätta driva sina företag framåt.

Låt mig gå in på propositionens kärna.

Först och främst föreslår regeringen en särskild ersättningsfond för naturvårdsmark. Detta innebär att skogsägare som får ersättning för intrång eller inlösen på grund av naturvård kan sätta av beloppet i en fond och skjuta upp beskattningen. Detta är en direkt respons på vad skogsägarorganisationerna och Skogsutredningen har påpekat, nämligen att i områden med begränsat utbud av attraktiv skogsmark tar det tid att hitta rätt investering.

Nästa viktiga del handlar om periodisering av ersättningar för naturvårdsavtal. Dessa avtal, som ofta sträcker sig över fem år eller längre, ger ersättning som i dag beskattas som en klumpsumma, vilket kan leda till hög progressiv skatt och onödig ekonomisk belastning. Regeringen föreslår därför ett naturvårdskonto där upp till 90 procent av ersättningen kan sättas in på ett särskilt konto i ett kreditinstitut. Avdraget är generöst, med en minimigräns på 25 000 kronor, och uttag kan spridas över tio år.

Detta är inte bara en skatteteknisk finess, utan det är ett sätt att ge skogsägarna andrum. Ett genomsnittligt avtal kan ge runt 250 000 kronor, och utan möjlighet till periodisering kan skatteeffekten bli kännbar. Med naturvårdskontot kan man sprida intäkten, minska progressiviteten och bättre matcha de utgifter för produktionsbortfallet som avtalen innebär. Reglerna följer de för skogskonton, med flexibla uttag efter fyra månader och möjlighet till överföring vid generationsskiften – allt för att underlätta för dem som driver familjeföretag i generationer.

När staten inför begränsningar för att skydda naturen, är det vår plikt att ge skogsägarna rimliga förutsättningar att kompensera för bortfallet. Propositionen föreslår till stora delar detta, även om man som enskild skogsägare skulle önska sig mer. Jag vill ändå avsluta med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)