Fru talman! Jag konstaterar att ledamoten beklagar att vi kastar ut vårdpersonal från Sverige i dag. Ärligt talat tror jag inte en sekund på detta beklagande, men det är ett konstaterande att det är på det viset. Vi är helt beroende av den invandrade vårdpersonalen.

Det har pratats mycket om den migrationspolitik som har förts under de senaste tio åren. Vi kan då konstatera att av våra läkare i Sverige har 4 000 kommit från andra länder under de senaste tio åren. Av våra sjuksköterskor har 2 000 kommit från andra länder under de senaste tio åren, och bland våra undersköterskor och vårdbiträden har 33 000 kommit till Sverige från andra länder under de senaste tio åren.

Det är bara att konstatera att vi inte når fram till varandra när det gäller detta, och det beror helt enkelt på att vår syn på människor skiljer sig åt helt. Vi ser helt olika på behovet av deras förtjänster och kompetenser och på förhållandena när folk har rotat sig i Sverige.

Jag går nu tillbaka till att tala om landsbygden och glesbygden, där Sverigedemokraterna ser framför sig att en centralisering av hela den svenska sjukvården kommer att lösa landsbygdens problem.

Vem tror på allvar att det kommer att vara så? När en generaldirektör i Stockholm har tagit hand om 350 000 vårdpersonal och ska sätta en norm för hur ett svenskt akutsjukhus ska se ut kommer vi att få se en nedläggningsvåg av svenska sjukhus av aldrig tidigare skådat slag. Då kommer det inte att finnas utrymme för vare sig Sollefteå sjukhus, Ljungby sjukhus eller andra mindre akutsjukhus.

Tilltron till att centralisering och betongpolitik löser landsbygdens villkor och utmaningar är bara en chimär.

(Applåder)