Fru talman! Vi är här i dag för att debattera finansutskottets betänkande FiU14 om det finanspolitiska ramverket.

Betänkandet är resultatet av förhandlingar över blockgränsen, ett ramverk som en majoritet av partierna i Sveriges riksdag står bakom. Det betänkande vi diskuterar innebär en uppdatering av ramverket, men ramverket i sig är som bekant inte nytt.

Låt mig börja med en liten historisk tillbakablick. Det ramverk vi har i dag föddes ur 90-talskrisen. När Socialdemokraterna på 90-talet tog över var Sveriges finanser väldigt svaga. Den ekonomiska politiken som hade bedrivits hade lett till både stora underskott och en alarmerande statsskuld. För att städa upp i finanserna och säkra en långsiktigt hållbar välfärd införde Socialdemokraterna och Centerpartiet på vårt initiativ det finanspolitiska ramverket och ett överskottsmål. Flera av de andra borgerliga partierna var ursprungligen emot målet, men över tid anslöt sig flera partier till ambitionen.

Omläggningen gav resultat, och statsfinanserna stärktes. I dag har Sverige en av de starkaste statsfinanserna i världen. Det ger oss styrka att hantera tuffa tider och de kriser som kan komma att uppstå. Det är inte minst viktigt nu i dessa oroliga tider, eller som riksbankschef Erik Thedéen har uttryckt det: Sveriges välskötta statsfinanser är en del av vår försvarsförmåga.

Jag delar den bilden. Det finanspolitiska ramverket har tjänat oss väl.

År 2024 genomfördes den regelbundna översynen av det finanspolitiska ramverket. Översynen innehåller flera viktiga delar. Den ställer upp principer kring finanspolitik och konjunkturstabilisering, och den innehåller regler för framtida översyner. Men årets översyn innehåller även en större förändring, och det är övergången från överskottsmål till balansmål. Det här är en fråga vi socialdemokrater har drivit mot bakgrund av att Sveriges finanser har blivit bättre, och i överenskommelsen valde till sist sex av åtta partier att ställa sig bakom den linje som vi har drivit under många år och gå från ett överskottsmål till ett balansmål. Detta välkomnar vi socialdemokrater, och vi tackar partierna för överenskommelsen.

Hela poängen med ramverket är att skapa rådrum och styrka att hantera de utmaningar Sverige står inför. När överskottsmålet infördes var en av de stora frågorna demografin. I takt med att svenskarna blir fler och äldre tycker vi socialdemokrater att välfärden behöver byggas ut och att man ska få vård i tid, stöd från hemtjänsten för en bra vardag och plats på ett äldreboende. Det är också uppenbart efter de senaste veckornas och dagarnas diskussioner att det behöver göras mer för att människor ska komma i arbete och för att tågen ska gå i tid, och då måste infrastrukturen fungera.

Ett balansmål frigör de kommande två mandatperioderna i runda slängar 200 miljarder som kan användas för investeringar och göra Sverige bättre. Det är bra.

Fru talman! Det finns fler fördelar med just starka statsfinanser, och det är att Sverige under en lång tid också har haft en hög offentlig investeringstakt. Den fortsätter också, inte minst kopplat till försvarsutbyggnad. En anledning till det är att det finanspolitiska ramverket har möjliggjort investeringar också i dåliga tider när många andra länder tvingats dra ned på sina investeringar. Ramverket har gett oss muskler att investera i tuffa tider och ta tag i kriserna när de kommer. Pandemin var ett lysande exempel på detta, då Sverige hade stor förmåga att agera för att skydda svenskarnas liv och hälsa samt svensk ekonomi. Den exceptionella och snabba försvarsutbyggnad som sker med hjälp av lånefinansiering är ett annat exempel.

Ramverket fungerar för att båda sidor av politiken i grunden står bakom det. Därför var det viktigt för oss socialdemokrater att Moderaterna stod på samma pressträff som oss i slutet av oktober och berättade om den överenskommelse vi diskuterar i dag. Det är en styrka för Sverige att flera riksdagspartier står bakom ramverket.

Det är dock viktigt att säga att ramverket bara fungerar om politikerna följer det. För att citera ur utskottsbetänkandet: ”Utskottet understryker det helt grundläggande att ett finanspolitiskt ramverk aldrig blir mer effektivt än hur det tillämpas.”

Dessvärre har det varit lite si och så med detta på senare tid, för under mandatperioden har Sverigedemokraterna och Moderaterna brutit mot ramverket. De har lånat, och nu har finansministern själv erkänt att pengarna är slut.

Regeringens hantering av ekonomin har inte gått obemärkt förbi. Tvärtom har kritiken den senaste tiden duggat tätt. Riksrevisionen var först ut och kritiserade regeringen för att inte nå upp till målen i det finanspolitiska ramverket. Riksrevisionen skriver att ”regeringen varken redovisar sin föreslagna finanspolitik på ett transparent sätt eller utformar finanspolitiken i enlighet med det nuvarande finanspolitiska ramverket”. Man fortsätter att skriva: ”Regeringens föreslagna finanspolitik innebär att överskottsmålet underskrids tydligt 2025 och 2026.”

Riksrevisionens kritik var bara början. I måndags kom Finanspolitiska rådet med den hårdaste kritik man någonsin gett en regering oavsett politisk färg: Regeringen har lagt en budget som beräknas leda till de största underskotten på 30 år, bortsett från pandemin, med risk för högre räntor som följd.

Sverigedemokraterna och Moderaterna har alltså skuldsatt Sverige, men vad har vi fått ut av det? Vad har blivit resultatet i den ekonomiska verkligheten? Som Martin Ådahl sa har vi släpat efter i tillväxt jämfört med resten av Europa. 500 000 människor är arbetslösa, 30 000 företag har gått i konkurs och många hushåll är fortfarande hårt pressade ekonomiskt. Detta borde mana till viss ödmjukhet inför om man har bedrivit den ekonomiska politiken på ett effektivt sätt för att hantera Sveriges utmaningar.

Min slutsats är politisk: Vi har inte råd med fyra år till med den här regeringens ekonomiska politik. Men det är kanske en annan debatt.

I denna debatt påstår Edward Riedl en massa saker om vår politik i stället för att ta ansvar för regeringens budget och den kritik den möter. Jag kan konstatera att vi flera år i rad har haft mer ambitiösa budgetar med bättre finansiering och därför starkare offentliga finanser än regeringen. Så är det även i årets socialdemokratiska budget. Vi har mer utgifter men också mer finansiering, så summan är att vi har starkare offentliga finanser än regeringen.

Diskussionen om tidigare regeringar blir nästan parodisk. Jag satt i Stefan Löfvens regeringar, och vi tog över i ett läge då Sverige hade 46 procent i skuld. Vi tog ned den till 34 procent. Det bästa argument Edward Riedl har är att de 2021 röstade igenom en ändring i statsbudgeten så att det var deras budget som gällde 2022. Men den budgeten var ju svagare än den budget vi hade lagt fram på riksdagens bord. Ni försvagade ju saldot genom er förändring. Är ert bästa argument att ni försvagade det budgetförslag vi hade lagt på riksdagens bord? Detta kanske förklarar att det är ännu svagare denna mandatperiod då ni inte möter kraven i det finanspolitiska ramverket. Ni har inte mött ramverkets krav ett enda år under denna mandatperiod.

Man kan också fundera på inriktningen på politiken. Jag tycker att det är provocerande att Moderaterna inte är mer ödmjuka inför den kritik man får och att man inte har någon fundering på om det är rätt att fortsätta sänka skatten med lånade pengar. När Sverige står inför stora utgifter framöver som tar bort allt reformutrymme väljer man i sin budget att gå med stora underskott och låna till utgifter man inte har råd med. Det hänger inte ihop, och det är inte så ramverket är tänkt att fungera.

I tider som dessa borde man ha ordning på statsfinanserna så att man har råd också med de utgifter man står inför framöver. Det är därför vi socialdemokrater finansierar vår budget och har råd att göra det vi vill i den ekonomiska politiken.

Fru talman! Låt mig avsluta med en jämförelse från fotbollens värld. Jag tänker på Tottenham Hotspur, även kallat Spurs, en av Englands mest anrika klubbar. Det är en rik förening med en enorm arena och en trogen och omfattande supporterskara – allt som krävs för att vara ett topplag. Ändå befinner sig Tottenham just nu i kris. Man kämpar i bottenträsket, bara några få poäng från nedflyttningsstrecket. Det är inte för att man saknar resurser och förutsättningar utan för att man har slarvat bort sina möjligheter. Genom felbeslut, ryckighet och kortsiktighet har man tappat riktningen och stabiliteten. Klubben har till och med myntat ett eget begrepp för när man har möjligheter men inte får några resultat: ”spursy”.

Fru talman! Det är precis så finansministern behandlar svensk ekonomi. Sverige har styrkan, kompetensen och resurserna. Vi har företagen, arbetskraften och innovationskraften. Förutsättningar finns för att svensk ekonomi ska prestera. Men genom en felriktad ekonomisk politik, brist på långsiktighet samt felprioriteringar riskerar regeringen att göra Sverige ”spursy”. Det duger inte. Sverige får inte prestera som Tottenham.

Om vi socialdemokrater får väljarnas förtroende ska Sverige inte vara ett lag som ständigt underpresterar trots goda förutsättningar. Sverige ska vara ett land som förvaltar sina möjligheter, fattar kloka beslut och levererar resultat.

(Applåder)