Herr talman! I Sudan lider 25 miljoner människor av extrem hunger. I snart tre år har inbördeskriget rasat i Sudan, och det som redan före det nuvarande kriget var en allvarlig humanitär kris har utvecklats till världens största humanitära kris. Omkring 12 miljoner människor är på flykt, och utöver att nära hälften av landets befolkning lider av extrem hunger har svält konstaterats på flera platser. Områden där det tidigare odlades har förvandlats till rena slagfält. Den humanitära krisen förvärras av klimatförändringar, som har lett till extremväder som torka och översvämningar.

Att humanitära kriser förvärras av klimatförändringar är något vi ser på flera platser i världen. I Etiopien har klimatförändringarna lett till svår torka och brist på såväl vatten som föda. Samtidigt har det senaste decenniets omfattande våldsamheter i flera regioner drabbat befolkningen hårt. I Afghanistan lider befolkningen inte bara av den brutala talibanregimen utan även av klimatförändringarnas konsekvenser. Afghanistan är ett av de länder i världen som är värst drabbat av klimatförändringar och samtidigt minst utrustat att hantera dem.

Trots ökade behov väljer Tidöregeringen att dra sig ur de länder där behoven är som störst. Samtidigt som 1 miljon sudaneser har flytt till Sydsudan, där befolkningen under lång tid har lidit av svår fattigdom, avskaffar regeringen det bilaterala biståndet till just Sydsudan.

Trots att flera svenska organisationer är tydliga med att de kan göra skillnad i Afghanistan avskaffar regeringen det bilaterala biståndet och tvingar organisationer som Rädda Barnen att i förtid avsluta sin verksamhet i Afghanistan.

Nu är det fel tid att backa. Nu är det fel tid att kliva tillbaka. Tvärtom är det nu Sverige måste kliva fram. Vi är ett land med en stolt tradition av att vara en stark och pådrivande röst i utrikespolitiken. Med en världsordning i gungning, en växande klimatkris och flera krig och humanitära konflikter och när USA:s sittande president lanserar ett världsråd med sig själv som evig ordförande behövs demokratiska länder som tar ansvar.

När världen blir mer brutal, mer ojämlik och mer fragmenterad behövs starkare gemensamma institutioner. Då behövs ett starkt FN, och nu finns en unik möjlighet för Sverige att påverka FN:s framtid. FN är i en reformprocess under parollen UN80. Det ger både möjlighet och ansvar att agera. Men regeringen gör tvärtom och minskar stöden kraftigt till FN-organ som UNDP.

När FN:s fjärde toppmöte om utvecklingsfinansiering ägde rum i somras var inte en enda svensk minister på plats. När våra grannländer skickade sina regeringschefer till generalförsamlingens 80-årsjubileum i höstas prioriterade Sveriges statsminister i stället ett pingisevenemang i Eskilstuna. När FN anordnade sitt 30:e klimattoppmöte i Brasilien fanns inte en enda svensk minister på plats under själva förhandlingarna.

Regeringen pratar gärna om vår säkerhet, men vad handlar klimatförändringarna om om inte just vår säkerhet? Hur skapar vi gemensam säkerhet om inte just genom att prioritera våra gemensamma institutioner?

Stora landområden kan bli omöjliga att leva på och av i framtiden. Klimatförändringarna hotar vår existens, de hotar våra livsmedelssystem och de hotar vår säkerhet. Vi ser det även här i vårt absoluta närområde. I Arktis smälter isen i skrämmande takt, vilket får stora konsekvenser för ekosystemet. Samtidigt öppnar det upp nya handelsvägar och möjligheter att utvinna naturresurser, vilket har lett till ett växande stormaktsintresse, något som knappast undgått någon vi det här laget.

Att tala om fred och säkerhet utan att tala om klimatförändringarna är att blunda för verkligheten.

Herr talman! I Iran har den modiga befolkningen ännu en gång demonstrerat mot den illegitima regimen och för sin frihet, och ännu en gång har vi fått se regimen möta protesterna med besinningslöst våld. Genom att släcka ned landet kunde regimen under total kontroll misshandla, fängsla och mörda sin egen befolkning. I går kväll fylldes Skeppsholmskyrkan för att hedra dem som brutalt förlorat sina liv.

Vi vet ännu inte med säkerhet hur många som har dödats, men det vi vet är att det enda den iranska regimen har är sitt våldskapital – ett våldskapital man inte räds att använda mot vare sig sin egen befolkning eller omvärlden. Regimen utgör ett hot mot Irans befolkning, ett hot mot Europa och ett hot mot Sverige.

Att de europeiska medlemsländerna nu äntligen kunde enas om att terrorlista Islamiska revolutionsgardet var viktigt. Men det är skamligt att det skulle krävas tusentals döda för att nå den enigheten. De iranska folken har visat ett oerhört mod, och det är vårt ansvar att vara modiga tillbaka och stötta dem i deras frihetskamp. Den illegitima regimens tid måste nå sitt slut, och folken måste få bestämma över sin egen framtid. Det är ett val som måste vara deras, ingen annans.

(Applåder)