Herr talman! Rent formellt tror jag faktiskt att jag missade att skicka in nomineringen före den 31 januari, men det är helt riktigt att jag har uttalat att jag tycker att hon borde få Nobels fredspris. Det tycker jag är rimligt. Francesca Albanese har nämligen stått upp för folkrätten i en tid då brotten mot folkrätten varit fler och större än på mycket länge.

Vi har bevittnat ett folkmord i Gaza som omvärlden har gjort alldeles för lite för att stoppa. Jag menar att just det stöd som omvärlden gav till Israel efter den fruktansvärda attacken av Hamas den 7 oktober ledde till att Israel fick grönt ljus att genomföra de attacker som har lett fram till det folkmordet.

Francesca Albanese har släppt flera viktiga rapporter om de konstaterade brott som Israel nu står åtalat för i Internationella domstolen. Hon har också till exempel rapporterat om andra staters stöd till Israel och företags olika typer av stöd. Volvo och Alfa Laval är företag som omnämns. Man kan se att produkter från de här svenska företagen använts både vid ockupationen av Västbanken och i Gaza för att till exempel riva byggnader.

Det här är någonting som vi måste ta på allvar, och det tycker jag inte att vi har gjort i tillräcklig utsträckning. Däremot är det definitivt så att jag inte håller med om svartmålandet när man talar om en gemensam fiende mot världen. Jag kan inte stå bakom alla hennes uttalanden.

Det är också väldigt viktigt att man klarar av att hålla en rågång så att man inte glider över i antisemitiska uttalanden och menar på att det på något sätt är det judiska folkets fel.

Jag är ofta väldigt noggrann med att påpeka att det är den israeliska regeringen, som just nu är en högernationalistisk regering under Netanyahus ledning, som vi behöver vara kritiska mot. Netanyahu själv och flera av hans ministrar och tidigare ministrar är efterlysta av ICC, Internationella brottmålsdomstolen, för dessa folkrättsbrott.