Herr talman! Mycket har hänt med Donald Trump som USA:s president sedan vi hade denna debatt för ett år sedan. Och det är lång tid kvar på hans mandatperiod. Tre år till ska vi genomleva.

Jag brukar kalla denna tid som vi nu lever i för imperialisternas återkomst. Det låter lite som hämtat ur Star Wars. Carl Bildt, och även Aron Emilsson, har kallat denna tid för den stora oredans tid. Men då tycker jag att man missar intentionerna hos ledarna för flera stater. Vad de faktiskt vill är att utöka sina respektive territorium genom imperialism, genom hot om våld och genom faktiskt våld – oavsett om vi pratar om Ukraina, Taiwan eller Grönland. Det är dock inte bara de tre stormakterna som står för en imperialistisk ideologi. Ledare i länder som Israel, Syrien och Turkiet visar samma sorts maktambitioner.

Är Donald Trump imperialist? Definitivt. Hans mål att ta Grönland ligger fast. Det är tydligt att han vill skriva in sig i historieböckerna som en av USA:s presidenter som har utökat USA:s territorium.

Är Donald Trump fascist? Absolut. Det statligt sanktionerade våldet från ICE i Minneapolis är ett tydligt exempel på det. Två människors liv togs utan något som helst ansvarsutkrävande. I stället har höga statstjänstemän ägnat sig åt smutskastning av de mördade, Renee Good och Alex Jeffrey Pretti.

Är Donald Trump miljardärernas man? Helt klart. Med hans presidentskap har den ekonomiska eliten i världen fått en enkel ingång till makt och inflytande. Så länge du håller dig på god fot med presidenten är dina ekonomiska intressen säkrade.

Sverige har tidigare lagt om sin säkerhetspolitiska linje i fråga om Kina. Från att glatt ha trott att ökad handel med Kina också skulle innebära demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har Kina de senaste åren snarare setts utifrån vilket säkerhetspolitiskt hot det utgör, särskilt mot sina grannländer.

Samma sak har skett när det gäller Ryssland. Även om det länge har funnits en svensk misstänksamhet mot ryssen har 90-talets optimism om att ekonomiska reformer skulle leda till demokrati grusats. Putins starka grepp om makten i Kreml är tydlig.

Efter den fullskaliga attacken på Ukraina för fyra år sedan samlade regeringen ihop riksdagens partier och kom överens om en ny säkerhetspolitisk analys, framför allt om Ryssland. Nu behöver vi göra samma sak när det gäller USA. Sannolikheten är stor att nästa ledare i Peking kommer från kommunistpartiet och att nästa ledare i Moskva är hämtad ur Putins högernationalistiska krets. På samma sätt är sannolikheten stor att nästa republikanska presidentkandidat har Maga intatuerat på sitt bröst.

Det finns ett vägval nu. Antingen fortsätter vi med låt-gå-mentaliteten och hoppas att allt ska bli bättre igen – då pratar regeringen vidare om en transatlantisk länk och att det går att lita på USA – eller så tar vi ord från gamla högermän som Bildt och Hökmark på allvar och definierar om Sveriges relation till USA.

Detta handlar inte om vänster eller höger. Det handlar om hur vi läser och analyserar det faktiska nuläget. Det är därför bra att regeringen har gett Försvarsberedningen i uppdrag att uppdatera den tidigare säkerhetspolitiska redogörelsen från 2024. Den behöver fokusera på USA.

Herr talman! Ett tydligt första sådant steg som Sverige kan ta är att säga upp DCA-avtalet med USA. Vi kan inte ha amerikanska soldater på 17 platser över Sverige samtidigt som USA hotar vårt grannland Danmark och Grönland. När Donald Trump nu bryter så tydligt mot internationell rätt utgör han också ett hot mot vår säkerhet.

Herr talman! Vi ser nu historiskt höga nivåer av konflikter globalt. Antalet konflikter har fördubblats sedan 2010. I en skakig omvärld behövs verktyg för fred. När antalet konflikter ökar behöver Sverige vara en röst och en aktiv aktör för att verka för fred.

Sedan 1990-talet har Norge varit involverat i freds- och konfliktdiplomati i över 40 olika länder genom att både leda och delta i olika fredsprocesser. Insikten om engagemangets värde och behovet av att systematisera och professionalisera medlingsarbetet resulterade i att det norska utrikesdepartementet år 2003 inrättade en särskild sektion för fred och försoning. Efter det, 2008, inrättades även en särskild fristående stiftelse, Noref, för att kunna bidra till och understödja arbetet för fredsdiplomati.

Vad kostar då fred? Med tanke på vilka resurser som läggs på militär upprustning skulle man kunna tro att de ekonomiska kostnaderna för att skapa fred är enorma. Men med enbart 0,68 procent av norska UD:s budget lyckas den särskilda sektionen för fred och försoning jobba på.

Och den norska medlingen har gett goda resultat. Arbetet har lett till fred i Nepal, där fredsavtal slöts för 20 år sedan, och det har till stora delar följts och implementerats. Det har lett till fred i Colombia. För tio år sedan fick den långvariga konflikten till slut ett slut. Det har lett till fred i Filippinerna genom inrättandet av det självstyrande området Mindanao. År 2025 beräknas 26 000 av totalt 40 000 tidigare kombattanter ha demobiliserats.

Sverige skulle likt Norge kunna vara en aktör för fred. I en tid när konflikterna och krigen ökar måste vi, tillsammans med andra stater, utgöra en motkraft för fred. Men då måste vi kämpa för att uppnå FN:s mål om ingen hunger, om ingen fattigdom, om jämställdhet och om att bekämpa klimatförändringen. Då kan vi inte glömma bort krig och konflikter, till exempel på den afrikanska kontinenten. Vi kan för den delen inte skapa en tilltro till massförstörelsevapnet kärnvapen, som alltid drabbar civila offer.

I den här deklarationen nämns inte diplomati. Vi måste sätta fred, säkerhet och nedrustning i främsta rummet för vår utrikespolitik. Vi kan inte låta det bli imperialisternas återkomst. Det ska bli fredens återkomst.

Samtidigt ser vi runt om i världen att människor gör motstånd mot imperialisternas ambitioner. I Iran har folket ännu en gång rest sig i protest mot mullornas regim. En fruktansvärd massaker blev svaret från regimen. Men tecknen är tydliga: En dag kommer regimen i Iran att falla.

I Syrien visar kurderna och andra folkgrupper, den tydliga mosaik av folkgrupper som Syrien består av, motstånd. I Turkiet har den kurdiska frågan äntligen kommit högst upp på dagordningen, och den parlamentariska kommitténs arbete ger hopp om försoning, frisläppande och framtid.

I Palestina fortsätter det palestinska folkets kamp mot århundranden av imperialism med många beslut som fattats över deras huvuden. Samtidigt har det senaste året varit viktigt, då stat efter stat nu erkänner Palestina som stat.

I Europa ser vi hur folken i Belarus och Georgien gör motstånd mot sina makthavare när de sätter sig i Putins knä. Den ryska desinformationen flödar in i Moldavien, men en folklig majoritet väljer tydligt Europa. Den ukrainska motståndskraften fortsätter att imponera. Rysslands invasion har totalt misslyckats, och ukrainarna fortsätter varje dag att kämpa för sin frihet.

Samtidigt som vi ser dessa motståndskämpar är vi många som frågar oss varför Sverige inte ställer upp för dem som söker sig hit för skydd undan dessa imperialisters våld och förtryck. Att denna riksdag ägnar sig åt att utvisa tonåringar är för mig inte något annat än en skam som vi omedelbart måste upphöra med.

(Applåder)