Herr talman! Jag tänkte följa upp den replikväxling vi hade tidigare om SD och Trump.

Vi har fått se ganska många exempel genom åren på hur Sverigedemokraterna först gick Rysslands ärenden. Er tidigare partiledare Mikael Jansson, som satt i försvarsutskottet, spred ryska narrativ. Er förre försvarspolitiske talesperson Roger Richthoff är också kopplad till ryska intressen. I förra veckan visade det sig att ert toppnamn i Jimmie Åkessons hemkommun Sölvesborg, Emilie Pilthammar, har precis samma sympatier. Att läsa hennes blogginlägg är som att dyka rakt ned i det ryska kaninhålet.

På senare år har det här blandats med inte sällan ganska devota hyllningar av Donald Trump. SD är ju Trumps parti i Sverige. Ni odlar kontakter med Magarörelsen och skickar riksdagsledamöter till Trumpmöten som de sedan entusiastiskt rapporterar hem från. Tobias Andersson har varit där, och Josef Fransson har varit där.

SD är också ett parti som har nominerat Donald Trump till Nobels fredspris, inte en gång utan två gånger. Vid det ena tillfället var det Mattias Karlsson som gjorde det. Han uttryckte sig så här när han nominerade Trump: ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han har gjort för en fredligare värld.” Det är alltså en president som har döpt om sitt försvarsdepartement till krigsdepartementet.

Det finns något som är lite konstigt här. Först odlar ni kontakter med ryssarna. Så invaderar Ryssland Ukraina, och då förstår ni att det inte var så bra. Sedan odlar ni kontakter med Trump och med Magarörelsen. Så hotar Trump Danmark och Grönland, och då förstår ni att det inte heller ser så bra ut och försöker komma ur det.

Jag har egentligen bara en fråga. Jag såg hur Jimmie Åkesson satt i tv häromveckan och sa att han gärna ville få stöd av Trump i den kommande valrörelsen, och det var efter det att Trump hade hotat Grönland och Danmark. Då är min fråga hur man ska tolka det här. Har ni brutit med Magarörelsen nu, eller har ni inte gjort det?