Herr talman! Jag kan konstatera att vi är överens när det gäller försvarspolitiken. Det gäller inte bara Maria Malmer Stenergard och mig, utan alla åtta partier är överens inom ramen för den uppgörelse som gjordes i Försvarsberedningen förra året. Jag förstår inte riktigt vad Maria Malmer Stenergard syftar på när hon pratar om att vi skulle göra Sverige mer osäkert.

Alla partier, från vänster till höger, är överens om de ökningar av försvarsutgifterna som vi ska gå fram med. Vi är överens om en strategi för att binda ihop länderna i Sveriges närområde och fördjupa de försvarspolitiska samarbetena så att det blir så gott som sömlöst mellan de nordiska länderna, de baltiska länderna, Polen och Tyskland i syfte att kunna försvara denna del av världen.

Det som det inte råder enighet om är finansieringen av den här delen. Vi har sagt att vi vill ha en beredskapsskatt som delvis kan finansiera de stora utgifterna på försvarssidan. Varför säger vi då det? Jo, vi säger det därför att vi inte vill skjuta över hela notan på kommande generationer. Vi vill inte att våra barn och barnbarn ska behöva betala det här. Vi vill inte heller att detta helt och hållet ska tränga undan viktiga satsningar på hälso och sjukvård och skola. Det har dock Moderaterna sagt nej till.

Försvaret är inte så viktigt för Moderaterna att man kan tänka sig att de allra rikaste ska vara beredda att släppa till ytterligare någon hundralapp eller tusenlapp, utan det är någon annan som ska betala för detta någon gång i framtiden.

Vi går till val på en höjning av skatten för dem med de allra högsta inkomsterna för att på det sättet få tillbaka en del av de pengar som regeringen redan har spenderat. Statsrådet och hennes kollegor har ju själva fått 6 000 kronor i månaden i skattesänkning under den här mandatperioden. Detta har man gjort i stället för att satsa pengarna på viktiga välfärdsområden eller låta dem gå in som en delfinansiering av försvarskostnaderna.

(Applåder)