Herr talman! Jag vill återigen tacka utrikesministern för den utrikespolitiska deklarationen.

Vi lever i en mycket dramatisk tid med tvära kast och snabba förändringar. Det är av yttersta vikt att ett land som vårt kan läsa tiden på rätt sätt och dra rätt slutsatser.

I många delar är vi överens med regeringen. Det gäller till exempel synen på Ryssland som det största säkerhetspolitiska hotet under överskådlig tid. Det gäller hur vi ska verka inom Nato för att stärka våra försvarsförmågor i vårt närområde, och det gäller det fortsatta stödet till Ukraina.

När det gäller bedömningen av utvecklingen i USA och hur den ska bemötas är det dock uppenbart att vi under året har gjort en annan bedömning än regeringen. Regeringen har enligt min uppfattning uppträtt villrådigt och inte riktigt kunnat orientera sig i den nya miljö vi i och med USA:s politik har fått.

Detta framkom redan för ett år sedan, när Trump hotade Danmark och Grönland för första gången. Då sa vi från socialdemokratisk sida att det var oacceptabelt och att Europa måste ge ett skarpt svar. Då kommenterade utrikesministern det och kritiserade inte Trump för hans hot utan oss för att vi markerat mot honom. Utrikesministern sa att det var extremt oansvarigt av Socialdemokraterna.

Om det är något detta år har visat är det att man inte kan bemöta Trump med smicker och undfallenhet. Det leder ingenvart; det blir bara värre. Trump och hans regering måste bemötas med tydlighet, med enighet och med kraft. Det var så Danmark och Europa gjorde när Trump hotade med tullar. Mette Frederiksen och Lars Løkke Rasmussen satte med Europa bakom sig ned foten med tydlighet och styrka. Om man gör så tvingas han backa. Det är den viktigaste lärdomen vi kan dra av det här året.

Nu skärper regeringen skrivningarna om USA i utrikesdeklarationen. Det välkomnar vi; det är på tiden. Det är visserligen sant att tonen i Marco Rubios tal på årets Münchenkonferens inte var lika aggressiv som i JD Vances tal förra året, men innehållet var detsamma också i år: Europa är dåligt och svagt. Europa har förstört sig självt genom satsningar på välfärd och frihandel. Klimatkrisen är ett påhitt, och USA tänker inte följa några internationella lagar eller respektera folkrätten. Den regelbaserade världsordningen har spelat ut sin roll – det var budskapet också i år.

I kulisserna pressar USA alltså Ukraina för att få dem att avstå territorium till Ryssland och anordna val mitt i kriget. USA:s anspråk på Grönland ligger också kvar, men det är inte bara det – hela det västra halvklotet ska vara USA:s intressesfär, oavsett vad folken i dessa länder tycker. Efter sitt tal åkte Rubio dessutom direkt till Budapest för att träffa Viktor Orbán, den mest auktoritära ledaren i Europa och en stödjepunkt för Putin i EU.

Inledningsvis togs Rubios tal emot med stående ovationer från en del. Utrikesministern sa efter talet att många kände lättnad, men sanningen är att Rubio uttryckte precis samma budskap som Vance, bara inte lika aggressivt. Jag tror alltså inte att man ska gå på den här good cop, bad cop-strategin, herr talman. Det finns ingen anledning att känna lättnad. Europas reaktion kan inte vara stående ovationer.

Den europeiska reaktionen måste vara att fortsatt slå vakt om den transatlantiska länken och samarbetet med USA men samtidigt förstå att vi måste kraftigt minska våra strategiska beroenden av USA. Det gäller militärt, det gäller tekniskt och det gäller ekonomiskt. Vi måste i stället utöka våra samarbeten med andra länder och regioner. Kanadas premiärminister Mark Carney har tagit initiativ till nya breda globala allianser för de små och medelstora staterna, och det måste Sverige haka på. Det gäller Kanada, Japan, Sydkorea, Nya Zeeland och Australien men också Latinamerika, Afrika, Indien och övriga globala syd.

Vi socialdemokrater tog upp detta redan för ett år sedan; det var därför vi begärde att Försvarsberedningen skulle återsamlas för att göra en uppdaterad säkerhetspolitisk analys. Det avfärdades först av regeringen, men till slut blev vi hörsammade. Nu finns det sedan ett par veckor tillbaka en ny försvarsberedning på plats, och det tackar vi för även om man som sagt förlorade ett år. Detta är helt nödvändigt, och vi ser fram emot konstruktiva diskussioner där man förhoppningsvis till slut kan hitta en samsyn kring hur världsläget just nu ska tolkas och mötas.

Herr talman! Sverige ska vara en stark röst för folkrätt, internationell lag och mänskliga rättigheter. Vi ska vara en stark röst för palestiniernas rätt till en egen stat och för det iranska folkets självklara rätt till befrielse från mullornas brutala förtryck och att själva bestämma sin framtid. Vi ska vara en stark röst för Västsaharas rätt till oberoende och självbestämmande – ja, var än dessa värden hotas ska Sveriges röst vara tydlig och klar.

Sverige ska också vara en tydlig röst för kärnvapenkontroll, särskilt nu när centrala avtal på kärnvapenområdet har löpt ut. Här måste nya initiativ tas för att till varje pris förebygga ett för mänskligheten förödande kärnvapenkrig. Men tyvärr är den vanligaste kommentaren som man numera får om Sverige i internationella sammanhang: Var är Sverige? Vart har Sverige tagit vägen?

Det förstår man ju, för bilden är att Sverige har dragit sig undan mer och mer från den internationella scenen. Vi deltar inte längre på ministernivå på viktiga möten, som klimattoppmötet i höstas eller mötet i somras om utvecklingsfinansiering för de fattigaste länderna. Utrikesministern är frånvarande från vart tredje utrikesministermöte.

Sverige lägger också ned ambassaderna i Bolivia, Liberia och Zimbabwe och fasar ut allt bistånd till dessa länder. Biståndet avslutas även i Tanzania och Moçambique, liksom i Mali, Sydsudan, Burkina Faso, Kambodja, Irak och Afghanistan. När Sverige och andra västländer drar sig ur fylls tomrummet i stället av andra aktörer, såsom Ryssland och Kina.

Sverige har skurit ned på så gott som alla FN-organisationer vi tidigare har stöttat: UN World Food Programme, UNFPA, UNDP, UN Women och UNRWA. Sverige bidrar därmed till att ytterligare försämra situationen för FN.

Vi utövar inte heller något ledarskap längre – inte ens genom att utgöra ett exempel.

Sverige brukade vara ett land med låg arbetslöshet, hög tillväxt och låg andel fattiga. I dag har vi 500 000 arbetslösa, en tillväxt i EU:s bottenskikt och 700 000 under fattigdomsstrecket, en fördubbling på tre år.

Sverige brukade vara ett land som ledde klimatomställningen. I dag ökar utsläppen, och Sverige missar alla klimatmål. Vi kastar in våra sopor till grannen.

Sverige brukade vara ett land som stod upp för kvinnors och flickors rättigheter. I dag har den feministiska utrikespolitiken övergetts, och biståndsneddragningarna drabbar kvinnor och flickor stenhårt i exempelvis Afrika och Afghanistan.

Sverige brukade avsätta 1 procent av nationalinkomsten till bistånd. I dag är vi snabbt på väg ned under skammens gräns på 0,7.

Herr talman! Avslutningsvis: Vår vision är att Sverige ska vara en god medborgare i det internationella samfundet. En god sådan medborgare utgör ett exempel för andra, tar ansvar för både sig själv och det gemensamma samt är aktiv och global, inte passiv och provinsiell. En god sådan medborgare vågar visa ledarskap och ibland också gå före, väl medveten om att det ofta slutar med att man blir sist om man aldrig vågar gå först.

Sverige ska vara en god medborgare i det internationella samfundet, men det kräver en omläggning av utrikespolitiken.

(Applåder)