Herr talman! Vi lever i en tid av förändring. Gamla ordningar skakar, och sanningar som en gång bar tyngd förlorar sin kraft. Men mitt i denna förändring finns något som lyser med sin frånvaro: ledarskap. När världen som mest behöver vägledning tvingas de hederliga ledarna tillbaka, och i deras ställe träder demagoger in. När sanningen borde uttalas högt fylls rummet av lögner, och sanningen lämnas ensam – svag, ifrågasatt och nästan viskande. Vi ser det i politiken. Vi ser det i ekonomin. Vi ser det i hur människovärdet förhandlas bort.

I Sverige äger de 46 rikaste mer än vad 8 miljoner svenskar gör tillsammans. I Sverige måste en industriarbetare arbeta i 170 år för att tjäna det som en direktör tjänar på ett enda år. Detta är inte en naturlag. Detta är ett val.

Världens tolv rikaste personer äger tillsammans mer än den fattigaste hälften av mänskligheten. Samtidigt går var fjärde människa på jorden hungrig – en hunger som har ökat med 41 procent sedan 2015. Och i detta läge, när världen brinner, när barn svälter, väljer regeringar i världen att skära ned biståndet och dra in stödet till bland annat UNRWA. Det är också ett val.

Kapitalismen marscherar vidare – kall, disciplinerad, effektiv. Den mäter värde i avkastning, inte i liv. Arbetaren trängs undan. Solidariteten vittrar. Och i tomrummet växer hatet, rädslan och splittringen. Och det är i detta globala tillstånd av ojämlikhet, tystnad och brist på ansvar som vi måste erkänna sanningen om Gaza och Västbanken.

Herr talman! Gaza är ett namn som inte längre bara betecknar en plats utan är ett öppet sår på mänsklighetens karta. Det är ett sår som blöder inför våra ögon medan världen tittar på och vänder bort blicken. I Gaza har brutaliteten blivit system och förnedringen metod. Belägringen handlar inte längre om gränser eller säkerhet utan om att bryta ned människan bit för bit. Livet reduceras till en enda fråga: Överlever vi i dag?

Detta är inte bara militär inringning. Det är ett vapen. Det är ett vapen som dödar långsamt. Svälten är inte en olycklig följd av krig; den är ett medvetet verktyg för underkastelse.

Maten stoppas, medicinerna blockeras, sjukhusen bombas och infrastrukturen krossas. Ett helt folk lämnas att dö långsamt under kamerornas kalla blickar och i den civiliserade världens öronbedövande tystnad.

Se köerna! Se de tomma vattenkranarna! Se mörkret när elektriciteten slocknar! Detta är inte kaos. Detta är design. Det är en genomtänkt ordning för att förödmjuka, för att knäcka viljan och för att få människan att glömma sin värdighet.

Till och med luften i Gaza är förändrad. Den är fylld av inte bara rök och damm utan även av lukten av blod och av sveket från en värld som en gång sa ”Aldrig igen” men som menar ”inte nu, inte här, inte i Gaza”.

Mitt i denna verklighet fanns ett barn, Hind Rajab, som var sex år gammal. Hon borde ha tänkt på lekar, på skolväskor och på framtiden och inte på hur man överlever en beskjutning. Hon och hennes familj försökte fly. Bilen träffades. De dog, en efter en. Hind överlevde – ensam, skadad och instängd i bilen bland sina döda anhöriga. Under timmar var hon i kontakt med räddningstjänsten. Hennes röst fanns kvar. Hon var ett barn som bad om hjälp, som sa att hon var rädd och hörde stridsvagnar närma sig. En ambulans skickades. Den nådde aldrig fram. Ambulanspersonalen dödades.

När Hind till slut hittades var hon död – kvar i bilen, kvar i väntan. Det var närmare 350 skott runt om bilen. Hind blev inte bara ett namn. Hon blev en röst. Världen hörde och valde ändå att ignorera.

Det är nu över 20 000 barn, 20 000 liv, som aldrig får växa upp, 20 000 framtider som aldrig fick börja. Bakom varje siffra finns ett namn, en röst, ett barn.

Trots allt detta har palestinierna inte gett upp sitt land, sin identitet, sitt hopp. De vet nämligen något som historien har lärt dem: att det mörkaste ögonblicket alltid kommer precis före gryningen. Frågan är inte om ljuset kommer. Frågan är var vi står när det gör det. Frågan är var ni står när det gör det.