Herr talman! Vi lever i en mycket allvarlig tid för Sverige och för världen. Från väster till öster tornar orosmolnen upp sig. Det har blivit väldigt klart, om inte annat under de timmar som denna utrikespolitiska debatt har pågått, att vi har samsyn om detta. Orosmolnen tornar upp sig mot oss, mot vår säkerhet, mot den regelbaserade världsordningen och mot vårt sätt att leva. Nu prövas vår gemensamma förmåga.

Vi är inne på det femte krigsåret efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Dagligen prövas det ukrainska folkets mod, försvarsvilja och rätt att existera.

Vi står bakom Ukraina så länge det krävs. Detta är vårt lands viktigaste utrikespolitiska uppgift. Den tar regeringen på stort allvar. Som utrikesministern konstaterade i den utrikespolitiska deklarationen: Vi är bland de största stödjarna av Ukraina. Det ska vi fortsätta vara. De slåss för oss. Vi ska stå sida vid sida, axel mot axel med dem.

Herr talman! I Belarus fortsätter regimen sitt brutala förtryck av folket. Sverige fortsätter arbeta för sanktioner mot regimen och för stöd till de demokratiska krafter i exil under ledning av Svjatlana Tsichanouskaja som leder arbetet för frihet och demokrati från Polen och Litauen.

Det finns också mycket goda skäl, herr talman, att vara djupt bekymrad över utvecklingen i Georgien. Varje kväll sedan ungefär ett år tillbaka får jag ett sms från min georgiska vän Nino med en bild på hundratals, ibland tusentals, georgier på Rustaveliavenyn i Tbilisi. Till bilden kommer en text som alltid lyder likadant: We are still here – vi är fortfarande här.

448 dagars fredliga protester fortsätter, trots omfattande brutalitet från säkerhetstjänst och polis. Kravet från demonstranterna är att bli behandlade som fria européer. Här behöver EU markera tydligare och initiera direkta sanktioner mot den Kremlinspirerade regimen ledd av oligarken Ivanisjvili.

Herr talman! Ledarskap spelar också roll. Moderaterna har under mandatperioden visat på ledarskap i utrikes- och säkerhetspolitiken. Våra försvarssatsningar saknar motstycke. Under vårt EU-ordförandeskap visade regeringen att det går att kombinera satsningar på europeisk konkurrenskraft, offensivt arbete med miljö och klimat och stöd till Ukraina.

Det sluts fler frihandelsavtal än på länge tack vare vår frihandelsagenda. Johan Floderus togs hem. Regeringen sliter för att Dawit Isaak och Gui Minhai också ska få komma hem. Vi har stöttat Ukraina mer än många andra länder, och detta med stolthet, samtidigt som vi bistår Moldavien i landets EU-integration. Vi tog också Sverige in i Nato.

Men det finns kontraster. Enligt vår grundlag är det regeringen som styr rikets utrikespolitik. Blir det ett regeringsskifte till hösten är det osäkert om vi får någon linje över huvud taget. Det blir ett vänsterpolitiskt lapptäcke.

Vänsterpartiet, exempelvis, vill som bekant lämna DCA-avtalet, hörde vi så sent som i förmiddags – det som Peter Hultqvist från Socialdemokraterna menar ”handlar om att bygga maximal säkerhet i vår del av Europa”. Det sa han i denna talarstol när frågan behandlades i kammaren.

När kammaren i december förra året debatterade Sveriges bidrag till Natos avskräckning och försvar under detta år var Socialdemokraterna för och Vänsterpartiet emot. Vänstern lämnade till och med en reservation till betänkandet. En regering med båda dessa partier hade alltså över huvud taget inte kunnat lämna en proposition i frågan om vad Sverige ska göra med sitt medlemskap i Nato under innevarande år.

Miljöpartiet säger nej till viktiga frihandelsavtal, något som Centern å andra sidan driver på. Miljöpartiet sa exempelvis explicit nej till frihandelsavtalet med Kanada, trots att det ligger i nationens säkerhetspolitiska intresse. Detta avtal var i och för sig ledande socialdemokrater för. Vänsterpartiet säger å andra sidan nej till det mesta som har med frihandel att göra. Centern är frihandelsvänner för det mesta.

I Europaparlamentet sitter Vänstern och Miljöpartiet tillsammans med de mest Europakritiska rösterna. Centern sitter med federalisterna.

Vi minns också hur det lät i februari 2022. Vänsterpartiet röstade nej till vapen till Ukraina. De ändrade sig, ska rimligen sägas. Stödet för Ukraina är kompakt. Men om ryggmärgsreflexen när ett demokratiskt land i Europa angrips är att vi inte ska hjälpa med allt vi kan säger det mycket om landets utrikespolitik.

Miljöpartiet vill lämna Nato. Socialdemokraterna vill vara kvar. Nu vill man göra gemensam sak.

Herr talman! Det kommer inte att gå. Vi kan inte ha fyra parallella spår i vår utrikespolitik. Det går inte. Det handlar inte om nyansskillnader, utan det handlar om diametralt olika syn på vad Sverige ska driva för frågor i världen och hur vi ser på världens betydelse för oss. Detta är på allvar. Det här kommer inte att gå – och kan inte gå.

Mot detta står ett alternativ som ändå har lyckats visa det som jag tog upp, nämligen en stark röst i vårt närområde för det som är viktigt för Sverige. Det gäller att sätta fokus på att bygga säkerhet tillsammans med andra när det blåser kallt och att ge stöd till Ukraina så långt det är möjligt till dess de vinner kriget. Få saker är viktigare än det.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm och Stefan Olsson (båda M).