Herr talman! Det finns en idé om att demokratier etableras genom att obeväpnade människor som eftersträvar större frihet på något sätt ska överkomma regimer som är beväpnade. Det där låter romantiskt, och man har kanske sett det i någon film. Men det fungerar inte när regimerna behandlar sin befolkning som fienden och börjar skjuta. Det fungerade inte i Saddam Husseins Irak, där regimen var beredd att använda kemiska vapen mot sin befolkning. Det fungerar inte i Iran, där en regim beväpnad till tänderna är beredd att använda militära vapen mot sin egen befolkning på ett extremt brutalt sätt.

Kampen för demokrati och frihet behöver alltid omvärldens stöd. När tyrannerna vägrar backa och blir till ockupanter behöver världen stå upp för friheten på frihetskämparnas sida. Så har det alltid fungerat. Det är därför frihetskämparna har segrat genom historien.

Det är ovanligt att diktaturer har fallit endast på grund av demonstrationer. När de har fallit har det oftast berott på att delar av regimen visat ett intresse för att landet ska förändras. Diktaturer brukar inte falla på grund av att obeväpnade demonstranter går ut på gatorna. Stöd till dessa demonstranter måste antingen komma inifrån regimen eller från omvärlden.

Det är just därför situationen i Iran ställer omvärlden inför ett tydligt val. Regimen har visat att den är beredd att använda dödligt våld mot sin egen befolkning. I sådana situationer räcker inte obeväpnade protester. Då avgörs utgången av om omvärlden väljer att stödja frihetsrörelsen eller regimen.

För att stödja det iranska folket i deras revolution måste omvärlden stänga dörren för dialog med mullornas regim. Så länge dialogen med denna regim pågår utgår den iranska regimens institutioner från att det finns en viss acceptans för mullorna bland fria och demokratiska länder. Så länge denna acceptans finns har interna kritiker inom mullornas regim ingen anledning att sluta visa acceptans för mullornas brutala förtryck.

Vi i de demokratiska länderna måste föregå med gott exempel, ta första steget och säga att det som pågår i Iran är barbariskt och att vi vägrar ha en dialog med en sådan brutal regim. Det krävs en diplomatisk isolering av Iran. Det är först då vi kan förvänta oss att militärer och poliser inom mullornas regim kan börja ställa sig på folkets sida. Vi i världens demokratier måste visa modet att ställa oss på det iranska folkets sida innan vi kan förvänta oss att diktaturens lakejer ska göra det. Vi i världens demokratier måste visa att demokrati, mänskliga rättigheter och frihet är värt att kämpa för.

Det är just därför det är så viktigt att EU:s medlemsstater äntligen har kommit överens om att terrorstämpla Islamiska revolutionsgardet. Det är inte endast symboliskt. Det handlar om att markera att dessa diktaturens lakejer inte är något annat än terrorister.

Det är lika viktigt att stänga den iranska ambassaden i Sverige. Iranier i Sverige har inget behov av en ambassad som har en lång historia av att bedriva olovlig underrättelseverksamhet, specifikt spionage, gentemot iranier som lever i Sverige.

Den iranska regimens ambassad i Sverige är ett hot mot iranier men också mot judar och andra grupper som mullornas regim ser som fiender. Det är dags att stänga ned detta spionnäste och skicka hem mullornas ambassadör. Ambassaden representerar mullornas diktatur, inte den demokratirörelse som kämpar i Iran.

Det är dags att välja sida, för demokratins skull. Det innebär även att inleda en dialog med den person som har blivit en symbol för revolutionen, nämligen kronprins Reza Pahlavi. Han är inte i Iran, men det är honom demonstranterna i Iran ropar efter. Han kan representera det iranska folket i en dialog med europeiska regeringar.

Det är dags att göra ett val. Vill Sverige fortsätta att ha den meningslösa dialogen med mullorna, eller vill Sverige prata om framtiden, efter mullorna? Det valet, vad det än blir, kommer också att bli viktigt för om människor i framtiden kommer att resa sig mot tyranner och etablera demokratier eller om de kommer att acceptera förtrycket och låta demokratin reduceras till en historisk parentes.

(Applåder)