Fru talman! Ledamöter av riksdagen! Åhörare! Det har snart gått fyra år sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Detta krig har sedan dess totalt dominerat europeisk och svensk utrikes- och säkerhetspolitik, givetvis med all rätt. Ukrainas sak är vår. Putins maktanspråk och imperialistiska ambitioner kommer inte att sluta i Kiev eller Donbass.

Svenska medier rapporterar intensivt om allt som händer gällande Ryssland och Ukraina. Med det i åtanke är det märkligt att en av Putins främsta propagandamakares hot om invasion av ett nytt land har hamnat i total medieskugga.

Det var den 11 januari som den ryska mediepersonligheten Vladimir Solovjov talade om den så kallade militära operationen i Ukraina och argumenterade för att en liknande invasion av Armenien borde inledas. Åt helvete med internationella lagar och den globala ordningen, hördes bland de fraser som han yttrade.

I fungerande västerländska demokratier kan man förstås inte ta uttalanden från en enskild debattör som ett uttryck för den officiella linjen eller regeringens ståndpunkter. Ryssland är dock som bekant inte någon fungerande demokrati. Det finns i princip ingen fri press, utan det massmediala narrativet kontrolleras hårt av Kreml.

Solovjov har prisats och tilldelats medaljer för sin trohet mot regimen. Han är uppsatt på EU:s sanktionslistor på grund av sina nära kopplingar till makten. Hans fientliga inställning till Armenien stämmer också väl överens med vad som har kommunicerats från mer officiellt håll.

Sedan 2020 har Armenien gått i en mer demokratisk och pro-västlig riktning, vilket inte har setts med blida ögon av Kreml. Ett hot om invasion från Solovjov kan därför inte viftas bort, även om det i dagsläget kanske främst handlar om att försöka skrämma Armenien till underkastelse och få landet att överge sin demokratiska strävan för att åter bli en del av den ryska intressesfären. Detta ska de givetvis inte tillåtas att lyckas med.

Att stödja Armeniens demokratiska strävan är inte bara moraliskt rätt utan också strategiskt riktigt. Ju färre allierade Ryssland har och ju mindre deras intressesfär är, desto svagare är de och desto mindre hot utgör de mot Europa och Sverige.

Jag har själv haft förmånen att få besöka Armenien och med egna ögon se hur svenskt bistånd har använts för att stärka demokrati och motverka korruption. Jag lyfte tidigare i år fram det fortsatta stödet till Armenien genom en skriftlig fråga till utrikesministern, och jag känner mig trygg i att Sverige kommer att fortsätta arbeta för demokrati och mot ryskt inflytande i regionen, i alla fall så länge som Tidöpartierna styr Sverige.

Under den gångna mandatperioden har det tyvärr varit ganska tyst från oppositionen gällande Armenien. Man har heller inte yttrat ett ord om det hittills i den här debatten, men vem vet – debatten är ju inte över, så det kanske kommer. Det vore positivt och önskvärt.

Arbetet med att bygga långvariga, starka och bestående relationer mellan Sverige, övriga EU och Armenien är långsiktigt, och det behöver fortsätta alldeles oavsett vem som för tillfället har majoritet i Stockholm eller i Bryssel.

(Applåder)