Protokoll 2025/26:73 Onsdagen den 18 februari

/ Utrikespolitisk debatt
Anf. 156 Malcolm Momodou Jallow (V)

Fru talman! Tillåt mig att börja mitt anförande med att hedra min mentor reverend Jesse Jackson som gick bort i går i USA. Han var en medborgarrättskämpe och en man som inte bara formade amerikansk utrikespolitik utan även det globala samtalet om rättvisa. Han lärde oss att solidaritet inte är en nationell strategi utan ett moraliskt ansvar. När makten teg talade han, och när världen vacklade stod han upp. Hans röst påminner oss i dag om att utrikespolitik ytterst handlar om människovärde. Jag bär hans röst med mig i dag i denna kammare.

Fru talman! Det finns ögonblick i historien då ett land inte kan gömma sig bakom formuleringar, utredningar eller diplomatiska avvägningar utan tvingas svara på en enklare fråga: Vilka är vi när det verkligen gäller? Vi lever nu i ett sådant ögonblick.

Det fanns en tid när Sverige inte mätte sin röst i decibel utan i mod. När vi stod upp mot apartheid var det inte för att det var bekvämt utan för att det var rätt. Det fanns en tid när vi försvarade folkrätten även när stormakter rynkade pannan och när vi inte frågade ”vad kostar detta oss” utan ”vad kostar det mänskligheten om vi inte agerar – om vi väljer att vara tysta?” Det var därför världen lyssnade på Sverige när vi talade. Det var inte för att vi var störst utan för att vi var konsekventa.

Fru talman! I dag ser vi något annat. Som enda EU-land valde Sverige mitt under en humanitär katastrof och ett folkmord av historiska proportioner att inte återuppta stödet till UNRWA – som enda EU-land. Det här är inte en fotnot; det är en tragedi.

När svårt skadade barn från Gaza behöver livsavgörande vård svarar regeringen: Nej, vi hjälper inte. Det är inte för att vi saknar kompetens och inte för att vi saknar resurser, utan för att den politiska viljan saknas. Detta är inte teknikaliteter utan moraliska vägval, och varje vägval definierar oss som nation.

I Gaza begravs barn under rasmassor, och sjukhus bombas. Läkare opererar utan narkos, och föräldrar gräver fram sina barn med sina bara händer. Detta är inte retorik och inte propaganda. Det är verklighet dokumenterad av FN, läkare och journalister på plats.

Mitt i detta väljer Sveriges regering hyckleri. Den väljer att använda försiktighetens språk och att dra tillbaka stöd från den organisation som försöker förhindra svält och sjukdomar – när det som krävs just nu är klarhet. Vi kan inte vara selektiva i vår syn på civila liv. Antingen är varje barns liv lika mycket värt, eller så är det inte det. Om vi börjar rangordna barns värde har vi redan förlorat vår moraliska kompass.

Fru talman! Vi står enade bakom Ukrainas rätt till självförsvar. Vi talar tydligt om Rysslands brott mot folkrätten, och det är helt rätt! Men folkrätten kan inte vara geografiskt selektiv. Antingen gäller den alla eller så förlorar den sin legitimitet.

När Sverige är kompromisslöst i en konflikt men undvikande, försiktigt och till och med medskyldigt i en annan ser världen det, och när världen ser dubbelmoral försvagas den internationella rättsordningen. Det är inte bara en moralisk risk, utan det är en säkerhetspolitisk risk. När reglerna upplevs som selektiva och när cynismen ökar minskar stabiliteten.

Fru talman! I Sudan pågår massakrer, etnisk rensning och systematiska våldtäkter. Miljoner människor är på flykt, men uppmärksamheten från världen lyser med sin frånvaro. När vissa liv mobiliserar världens samvete och andra möts av axelryckningar skapas en farlig hierarki av mänskligt värde. Sverige ska inte bidra till den hierarkin.

I östra Kongo dör människor i konflikter kopplade till de mineraler världen kräver: kobolt, coltan och litium. Vi talar oftast om handel och om den gröna omställningen, men för många kongoleser ser detta ut som ännu en plundring. Om vår klimatomställning byggs på exploatering är den inte rättvis, och det som inte är rättvist är aldrig hållbart.

Fru talman! Det handlar inte om nostalgi. Det handlar om inriktning. Vi kan vara ett Sverige som väger varje ord tills de förlorar sin kraft eller ett Sverige som talar klarspråk när folkrätten kränks. Vi kan vara ett Sverige som drar sig tillbaka när världen brinner eller ett Sverige som går fram när mod krävs.

Tidöregeringen har valt en snävare, kallare och mer protektionistisk utrikespolitik. Vi i Vänsterpartiet väljer något annat. Vi väljer att vara konsekventa, och vi väljer universella rättigheter på riktigt. Vi väljer solidaritet – inte som symbol utan som politik.

En dag kommer denna tid att beskrivas. Det kommer att stå om bombade sjukhus i Gaza, om massgravar i Sudan och om plundring och exploatering av gruvor på bekostnad av det kongolesiska folket.

Fru talman! Det jag vill att Sverige ska stå för är just folkrätten. Vi ska stå på rätt sida om historien. När folkrätten kränks i Sudan och man senare ställer frågor om vad vi gjorde vill jag att Sverige ska kunna svara: Vi stod upp – inte för att det var lätt, inte för att det var populärt, utan för att det var rätt.

(Applåder)