Fru talman! Kvinna, liv, frihet – det är inte bara ord, utan det är frontlinjen i kampen för den islamistiska diktaturen.

Den kampen börjar med kvinnorna. Det är kvinnor som har vägrat böja sina huvuden, som har rivit av sig tvångets slöja och trotsat moralpolisens våld och visat hela världen att de vägrar att låta staten kontrollera deras liv och deras kroppar. Irans kvinnor har blivit symbolen för motståndet. Trots hot, slag, fängelse och dödligt våld har de visat att kampen inte bara handlar om politik utan om värdighet och rätten att leva som människa. Nu reser sig generation efter generation och säger: Det är nog nu!

När protesterna bröt ut under de sista dagarna av 2025 var det kvinnorna som ledde vägen. När oppositionen kallade till massdemonstrationer i början av detta år visste ingen hur många som skulle våga ge sig ut på gator och torg och trotsa regimens kulor och tortyr. Men svaret blev historiskt. Miljoner människor gick ut på gatorna. De ropade inte på små reformer, utan det de krävde var slutet på denna islamistdiktaturs 47-åriga styre i landet.

Folket besegrade sin rädsla, men hur svarade regimen? Den svarade med massmord. Den stängde ned internet och mejade ned kvinnor, studenter, journalister och föräldrar som protesterade för sina barns framtid. När en regim kallblodigt mördar sitt eget folk med prickskytte och maskingevär handlar det inte om politik; det handlar om krigsförbrytelser och ett statligt organiserat massmord på fredliga demonstranter vars enda brott har varit att de har krävt sin frihet.

Fru talman! Den iranska regimen är en av de mest brutala och destabiliserande krafterna i Mellanöstern. Den exporterar våld, stöder väpnade grupper, underblåser konflikter och hotar regional fred. Dess retorik och handlingar riktas återkommande mot staten Israels existens. Ett starkare och mer militariserat Iran skulle kasta hela regionen in i en ännu djupare konflikt än den man i dag befinner sig i.

Samtidigt används iransk militär teknologi i Rysslands invasionskrig mot Ukraina. Iranska drönare slår mot städer och mot civilbefolkning. Därmed är regimen i Teheran också en aktör och ett direkt hot mot Europas och Sveriges säkerhet.

EU har under förra året och detta år fattat viktiga beslut om nya sanktioner och åtgärder mot Irans militära stöd till Ryssland och tagit steg mot steg mot att isolera revolutionsgardet. Sverige har ställt sig bakom allt detta. Det är bra och viktigt. Men vi behöver göra mer.

Det handlar bland annat om att skärpa sanktionerna mot regimens maktcentrum, att säkerställa att ansvar kan utkrävas och, viktigast av allt, att fortsatt öppet stå på det iranska folkets sida och stå upp för de kvinnor som har lett kampen.

Fru talman! Jag känner många exiliranier här i Sverige som med förfäran ser vad som sker i deras andra hemland. Jag frågade en bekant vad han skulle vilja att vi uttalar från den här talarstolen när vi nu har den här viktiga utrikespolitiska debatten.

Han var tydlig med att han och många svenskiranier vill se ännu kraftfullare åtgärder mot diktaturregimen i Iran. De vill att vi ska utvisa iranska diplomater kopplade till regimens säkerhetsstruktur. De vill att vi skärper granskningarna av regimkopplade nätverk i Sverige och att vi minskar den diplomatiska representationen här då den utgör ett hot, inte bara mot svensk säkerhet utan också mot iranier i vårt land. De vill att vi skyddar hotade exiliranier som förföljs av regimens lakejer även på svensk mark. Det här är rimliga krav, och man kan tänka sig att det är så här den svensk-iranska gruppen känner inför och upplever situationen.

Fru talman! Frågan vi måste ställa oss är: Vilken värld vill vi leva i? Vill vi ha en värld där diktaturen mejar ned sitt folk, där kvinnor tystas och där våld belönas eller en värld där frihet, mod och värdighet vinner och där tyranni möts av motstånd? I slutändan handlar detta om vilken värld vi accepterar. Är det en värld där kvinnor tystas eller en värld där röster formar framtiden?

Den islamistiska regimen saknar legitimitet. Den styr med våld och inte genom folkets vilja. Sverige måste vara tydligt. Vi måste stå på frihetens sida. Vi ska fortsatt stå på det iranska folkets och kvinnornas sida.

(Applåder)