Fru talman! Det har talats mycket om säkerhetspolitik här i dag. Vår tids största säkerhetshot respekterar inte några gränser. Det stoppas inte med drönarskydd eller handelsavtal. Klimatkrisen och naturkrisen är överhängande hot för alla världens människor och driver redan i dag på katastrofer, konflikter och migrationsströmmar.

Nyligen varnade brittisk underrättelsetjänst om att klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald inte bara är en miljöfråga utan ett hot mot nationell säkerhet och välstånd. Rapporten visar på att livsuppehållande system – som korallrev och boreala skogar – kan börja kollapsa redan under 2030-talet. När nyckelregioner för livsmedelsproduktion slås ut kan resultatet bli skenande matpriser och geopolitisk instabilitet, där stater tvingas konkurrera om allt knappare resurser.

Det här är verkligheten: Naturkrisen och klimatförändringarna är ett akut och överhängande säkerhetshot för hela världens befolkning. Därför måste lösningarna vara kraftfulla och gemensamma. Det är här som utvecklingssamarbetet kommer in som en nyckel, med minskade utsläpp och global rättvisa som ledstjärna.

Fru talman! Är det rättvist att de som har släppt ut minst ska betala mest i förstörda skördar, översvämningar och kollapsande samhällsfunktioner?

Är det rättvist att länder som redan bär en tung skuldbörda tvingas låna ännu mer för att reparera skador som andra har orsakat?

Är det rättvist att kvinnor och flickor, gång på gång, drabbas hårdast när vatten ska hämtas längre bort, när skolor stängs och när våldet ökar i kris och konflikt?

Självklart är svaret nej på de frågorna, men de ställer också krav på kraftfullt agerande från svensk sida. Bistånd är mer än välgörenhet. Bistånd är solidaritet och säkerhetspolitik. Utvecklingssamarbetet är inte en sidolinje i utrikespolitiken, utan det är ett verktyg för att förebygga kriser innan de blir krig.

Det handlar om bistånd som stärker samhällens klimatanpassning och livsmedelstrygghet, som ökar demokrati och jämställdhet och som förebygger konflikter innan de exploderar. Det bygger stabilitet innan människor tvingas fly.

Fru talman! Tidöregeringen backar in i framtiden. Samtidigt som behoven i världen ökar väljer man att minska ambitionerna. Man har drastiskt minskat biståndet och gör nyckfulla omprioriteringar som får stora konsekvenser.

Stödet till klimatanpassningen minskar och försvårar för allt fler att få maten att räcka till. Människor som kämpar för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, som kvinnor och hbtqi-personer, lämnas i allt större utsträckning själva i den kampen.

Det sker inte av en slump. Det är en medveten prioritering av regeringen. Det är djupt problematiskt att Sverige, som borde gå före, dessutom driver en politik som ökar utsläppen. Det försvagar vår trovärdighet internationellt, och trovärdighet är hårdvaluta i utrikespolitiken.

Vi i Miljöpartiet vill i stället att Sverige ska ta ledartröjan. Sverige kan och ska vara en motor både själv och genom EU för skärpta globala klimatmål, starkare verktyg som klimattullar och en industripolitik som gör att den fossilfria tekniken växer. Långsiktiga spelregler är avgörande både för investerare och för människor.

Klimatbiståndet måste öka för att minska utsläppen och bidra till anpassning i de samhällen som drabbas hårdast. När brunnar sinar, när skördar slår fel och när stormar river sönder hem hjälper inte Maria Malmer Stenergards fina ord. Då behövs resurser.

Sverige behöver en feministisk utvecklingspolitik – och nej, det är inte bara vackra ord. Jämställdhet är avgörande för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning. Genom att stärka kvinnors och flickors rättigheter gynnar man hela samhällsutvecklingen.

Jag noterade att utrikesministern talade om allt regeringen har gjort för global jämställdhet, men tyvärr är det mest tomma ord eftersom stödet för jämställdhet i praktiken har minskat. Men i dessa dagar får man väl vara glad för det lilla, och ord är ju ändå något.

När vi ändå pratar om pengar måste vi också våga tala klarspråk om den ekonomiska orättvisan i systemet. Sverige måste vara tydligt pådrivande för att stoppa den internationella skatteflykt som varje år tömmer utvecklingsländer på resurser. Det är pengar som hade kunnat gå till sjukvård, skola och klimatanpassning. Vi måste verka för ökade skuldavskrivningar när skuldbördor låser fast länder i kris i stället för att möjliggöra investeringar i framtiden.

Ett starkt och demokratiskt FN-system är avgörande för att möta vår tids stora globala utmaningar. FN är en hörnsten i en regelbaserad världsordning. Därför är det allvarligt när Sverige drar ned på kärnstödet och försvårar FN-organens möjligheter att agera både snabbt och långsiktigt. Det riskerar att göra hela systemet mer sårbart just när världen behöver det som mest.

Vi måste också tala om civilsamhället, det svenska och det internationella. Det är civilsamhällets organisationer som känner lokalsamhället, och det är de som står kvar när krisen kommer. Det är de som når människor när konflikter briserar och när demokratin krymper. Då går det inte att behandla civilsamhället som ett verktyg som kan slås på och av eller som vilken budgetpost helst.

Miljöpartiet vill att Sverige ska ha som mål att minst 1 procent av bni ska gå till bistånd, för global rättvisa är inte en sidofråga i utrikespolitiken utan själva förutsättningen för fred och säkerhet och en framtid inom planetens gränser.