Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet.

Betänkandet behandlar Riksrevisionens rapport om antagningen till polisutbildningen. Riksrevisionens övergripande slutsats är att antagningen till polisutbildningen inte är effektiv, och man gör i rapporten ett antal iakttagelser till stöd för den ståndpunkten.

Man lämnar också två rekommendationer till regeringen i frågan: dels att genomföra en översyn av tillväxtmålet om att Polismyndigheten ska uppnå en polistäthet som minst motsvarar genomsnittet i EU, dels att genomföra en översyn av finansieringen av Plikt- och prövningsverkets prövningskapacitet för polisprövningar.

Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens bedömning att målet är förenat med utmaningar. Man anser att det är nödvändigt att säkerställa fler poliser och en ökad polisiär närvaro i hela landet och bedömer därför att det nuvarande tillväxtmålet bör ligga fast. Gott så, tycker även jag; vi behöver fler poliser i yttre tjänst i hela landet.

När det sedan gäller rekommendationen till regeringen om en översyn av finansieringen av Plikt- och prövningsverkets prövningskapacitet för polisprövningar avser regeringen att ta initiativ till en översyn av finansieringsmodellen och föreslå en kostnadseffektiv och mer flexibel och behovsanpassad modell som bättre speglar faktisk efterfrågan och nyttjandegrad.

I rapporten görs tre kritiska iakttagelser när det gäller antagningen.

För det första: Det är inte säkerställt att antagningsprocessen är anpassad för att selektera ut kandidater som är lämpade för polisyrket.

För det andra: Antagningsprocessen kan bli mer effektiv – jag delar den uppfattningen.

För det tredje: Antagningsprocessen främjar inte god hushållning – det verkar också stämma.

Jag tänker endast uppehålla mig vid den första iakttagelsen, och den stora frågan blir, herr talman: Vem är en lämplig kandidat för polisyrket, och hur kan man veta det?

Riksrevisionen menar att det är otydligt vad som ligger bakom val av tester och beslutade gränsvärden och menar att de fysiska testerna inte är anpassade efter polisyrket. Man fortsätter med att regeringens önskan om ökad mångfald i poliskåren, med fler kvinnor och personer med utländsk bakgrund, inte har omsatts i praktiken.

Här har, menar jag, Polismyndigheten tilldelats en olöslig uppgift. Man kan inte i antagningsprocessen till utbildningen inkludera allt som kommer att krävas av en polis i framtiden. Polisyrket är i grunden mycket komplext, med en mängd olika inriktningar som kräver såväl specialkunskaper som erfarenhet. Att räkna in allt detta i en antagningsprocess låter sig bara inte göras. Antagningskraven skulle då bli ouppnåeliga för det stora flertalet.

Herr talman! De formella kraven är svåra nog att uppnå, vilket är bra; det ska vara svårt att bli polis. Men Riksrevisionen antyder att några av kraven missgynnar vissa kategorier sökande och verkar tycka att Polismyndigheten ska ändra på detta. Det skulle i sak innebära antingen positiv särbehandling av vissa för att underlätta deras antagning eller en sänkning av vissa grundkrav i samma syfte.

Man tvingas då lyfta frågan om kön, etnicitet eller någon annan medfödd egenskap ska vara en faktor, i det här fallet en positiv faktor, i antagningsprocessen. Eller ska grundkraven sänkas generellt för att underlätta intagning av vissa kategorier och underlätta för myndigheten att uppfylla målet om en större polistäthet i hela landet?

De poliser jag talar med – en del pensionerade, som jag, och andra i högsta grad aktiva – tycker tvärtom. De menar att kraven i stället bör skärpas och att detta bör prioriteras före målet om en högre polistäthet.

Herr talman! Att genom kvotering eller någon annan form av positiv särbehandling anta någon som inte uppfyller de formella kraven eller klarar de grundläggande proven menar jag är helt uteslutet. Detsamma gäller att sänka kraven i akt och mening att fler i en viss grupp eller av ett visst kön ska godkännas vid antagningen.