Fru talman! I kväll debatterar vi trafikutskottets betänkande om vägtrafik och fordonsfrågor för sista gången denna mandatperiod. Det gläder mig att se det stora engagemang som finns i Sveriges riksdag för viktiga frågor som rör både Sveriges nutid och framtid. Detta är mitt fjärde anförande i rad inom detta område under mandatperioden. Jag vill därför ta tillfället i akt att rikta ett stort tack till alla inblandade för denna möjlighet.

Tiden är knapp, och jag vill därför fokusera mitt anförande på fordonsfrågor inom tre områden – hur det var, hur det är och hur det blir framåt.

För mig är bilen mer än ett transportmedel. Den är en symbol för frihet, entreprenörskap, innovation, ekonomisk tillväxt, jobb och svenskt kulturarv. För många svenskar betyder bilen friheten att ta sig till jobbet, hämta barnen, handla mat och leva sitt liv – oavsett väder och var i landet man bor. För andra är bilen ett arbetsredskap och grunden för företagande och försörjning. För svenska ingenjörer, arbetare och bilföretag är bilen ett uttryck för tekniskt kunnande i världsklass, global handel, export, jobb och tillväxtmöjligheter. För hundratusentals svenska entusiaster är bilen en del av vårt rörliga kulturarv.

Fru talman! Inför valet 2022 hade Sverige bland världens högsta bränslepriser. Den huvudlösa reduktionsplikten och skattepolitiken gjorde bilen till en klassfråga. För många hushåll stod valet mellan att tanka bilen och köpa mat. Ett bedrägligt bonus malus-system skapade en omvänd Robin Hood-effekt: Ekonomiska resurser omfördelades från låginkomsttagare och landsbygdsbor till höginkomsttagare i storstäder för inköp av dyra och lyxiga elbilar.

Samtidigt drev EU en teknikfientlig politik för ett förbud mot försäljning av nya personbilar och nyttofordon med förbränningsmotorer. Konkurrens och teknikneutralitet ersattes av klimathysteri och teknikstyrning från politiker. Marknaden ersattes av politiska symboler. Ovanpå detta kom den europeiska ELV-förordningen – förkortningen står för end-of-life vehicles – som hotade äganderätten och vårt rörliga kulturarv.

Kort sagt: Före valet 2022 var det fult att äga och köra bil i Sverige.

Hur är det i dag, fru talman? I dag ser situationen annorlunda ut. Reduktionsplikten har sänkts kraftigt till en mer förnuftig nivå. Sverige dammsuger inte längre omvärlden på slaktavfall för att sedan tanka det i bilar och lastbilar som så kallade hållbara biodrivmedel. Drivmedelsskatterna är på lägsta möjliga nivå. Bonusen för elbilar är helt avskaffad. Malusskatten för husbilar är borttagen, och min förhoppning är att denna orättvisa straffskatt snarast avskaffas helt. Det är inte längre en klassfråga att äga och köra bil.

På EU-nivå har motståndet mot det ensidiga förbudet mot förbränningsmotorer vuxit, vilket har lett till att EU-kommissionen nu har backat och förlängt möjligheten till nyförsäljning av bilar med förbränningsmotorer. På samma sätt har flera europeiska biltillverkare backat från sina orealistiska elbilsmål till 2030. Svenska Volvo Cars har erkänt sina strategiska misstag och rättat sig efter demokratiska beslut och kundernas efterfrågan. ELV-förordningen har justerats efter tydligt svenskt motstånd.

Vi har visat att politiken går att förändra i en mer förnuftig riktning utan att det orsakar planetens klimatmässiga undergång.

Så till blicken framåt, fru talman. I dag står vi inför en större fråga än enskilda skatter och regelverk för fordon. Frågan är: Har Europa en framtid som industrikontinent? Fordonsindustrin har varit ekonomins, tillväxtens och jobbens ryggrad sedan Europa återuppbyggdes efter att andra världskriget lagt det i ruiner.

Den europeiska bilindustrin befinner sig i en djupgående kris, tyvärr, med tullkonflikter mellan USA, Kina och EU, kinesisk dominans när det gäller batteriproduktion och kritiska råmaterial och en aggressiv industripolitik och hyperkonkurrens från både Washington och Peking. Kina kontrollerar merparten av världens batteriproduktion och råmaterial för elbilar. Samtidigt driver EU igenom en politik som i praktiken tvingar fram elektrifiering utan att säkra egen konkurrenskraft. Resultatet riskerar att bli elektrifiering, men made in China. Vi ser redan konsekvenserna: konkurser och fabriksnedläggningar, minskade investeringar och växande osäkerhet.

Häromveckan, vid European Industry Summit 2026, varnade Belgiens premiärminister för att Europa riskerar att bli ett museum, ett vackert industriminne, medan framtiden byggs någon annanstans. Han påminde om en avgörande sanning: Utan industri finns ingen teknologisk ledning; utan teknologi finns ingen försvarsförmåga; utan dessa finns ingen strategisk autonomi.

Detta gäller i högsta grad Sverige. Sveriges största privatarbetsgivare finns inom fordonsindustrin och är i dag kinesiskt ägd. Detta är ett faktum som borde mana till eftertanke.

Vi måste därför säkerställa teknikneutralitet i politiken, återupprätta konkurrenskraften, minska regelbördan kraftigt, skydda vår äganderätt och vårt kulturarv, diversifiera leveranskedjor och handelspartner och, sist men inte minst, diversifiera vår energiförsörjning med rimligare pris per energienhet. Om vi inte gör detta riskerar Sveriges och Europas avkarbonisering att bli synonym med avindustrialisering och i förlängningen förlorad självständighet.

Fru talman! Bilen, eldriven eller konventionell, är inte problemet. Industrin är inte problemet. Företagande är inte problemet. Problemet är en politik som inte utgår från verklighetens förutsättningar. Vi måste börja med det som är genomförbart, inte med det som är önskvärt på papper.

Sverige ska vara en industrination. Europa ska vara en konkurrenskraftig kontinent. Och svenska folket ska ha friheten att äga och köra den bil de själva väljer. Detta är vår uppgift och vårt ansvar.

(Applåder)