Fru talman! Tack, biståndsministern, för svaret! Jag har all respekt för att det är svårt att gå in på detaljer här.

Detta är inte första gången som protester i Iran möts med brutalt våld eller digital isolering. Vi minns protesterna efter Jina Mahsa Aminis död. Vi minns också den iranska gröna rörelsen 2009. Efter det som då skedde i Iran och efter den arabiska våren året därpå valde Sverige att agera mer strukturerat. Den dåvarande utrikesministern Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson avsatte genom biståndet betydande medel, omkring 150 miljoner kronor årligen, till särskilda stöd för demokrati, yttrandefrihet och internetfrihet. Utgångspunkten för den dåvarande regeringen var väldigt tydlig: Friheten på nätet måste försvaras.

Den särskilda satsningen permanentades senare och integrerades i den globala strategin för stöd till demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Det är jättebra, för det gav stabilitet och långsiktighet. Det är alltså väldigt positivt. Men erfarenheten visar också att när riktade satsningar går upp i bredare strategier finns det en risk för att fokus blir mindre skarpt. När många viktiga områden ska rymmas inom samma ram kan särskilt känsliga och tekniskt krävande insatser, till exempel stöd till internetfrihet, under pågående repression tappa den prioritering som krävs i den rådande situationen.

Därför tycker jag att det är viktigt att säkerställa att det även framöver finns tydligt prioriterade och öronmärkta medel inom biståndet för denna typ av insatser. Internetfrihet och skydd mot digital repression är inte ett sidospår inom demokratistödet utan en av dess mest centrala dimensioner.

Det är också av denna anledning jag undrar hur regeringen avser att säkerställa att stödet till internetfrihet och digital säkerhet i Iran inte blir bara någonting tillfälligt – en reaktion här och nu på en akut kris – utan en långsiktig prioritering och att en tydlig och avgränsad del av det svenska demokratibiståndet faktiskt riktas till detta.