Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret.

Jag hör att försvarsministern tar frågorna på fullt allvar, men jag skulle vilja gå tillbaka till en grundläggande fråga här. Försvarsministern redogör för ett antal kontrollmekanismer när fast egendom byter ägare. Men min fråga gäller egentligen underförstått i vilka fall – och varför – staten över huvud taget ska sälja mark om man vet att marken är strategiskt belägen, och här saknar jag än så länge ett tydligt svar.

Regeringen och försvarsministern hänvisar till ett flertal kommande och pågående lagstiftningsförslag, och för den delen även till införd lagstiftning. Men den lagstiftningen är i huvudsak reaktiv: Man prövar enskilda förvärv, ofta sent i processen, och utgår från vem köparen är. Min fråga gäller något ännu mer grundläggande, nämligen: Om staten redan i dag vet att viss mark är strategiskt belägen och kan vara av betydelse för totalförsvaret, varför ska den då säljas över huvud taget?

Herr talman! Utredningen bakom den kommande lagstiftningen konstaterar att det är svårt att i lag peka ut exakt vad som är strategisk mark, och det förstår jag. Just därför blir statens agerande extra viktigt och avgörande här och nu när vi talar. När staten själv äger mark med sådana här lägen har man möjlighet att behålla handlingsfrihet, flexibilitet och kontroll. Om staten i stället säljer marken flyttas säkerhetsbedömningen till en senare prövning, och då har man tappat rådighet.

Jag kanske ska förklara följande lite svepande, men den dag vi tappar kontrollen innebär det risker. Jag behöver ju inte förklara det för försvarsministern, men för eventuella tittare där ute kan jag säga att det innebär risker för framtida militär närvaro – oönskad sådan. Risk för begränsad rådighet har jag redan nämnt. Det innebär också risk för att staten hamnar i ett beroendeförhållande som vi vill undvika, risk för dunkla aktiviteter, risk för gråzonsfenomen och risk för att vi förr eller senare hamnar i ett läge med förtäckta men ändå iskallt utstuderade illdåd mot Sverige och våra intressen.

Vi socialdemokrater är tydliga och kommer att fortsätta vara tydliga i vår utgångspunkt: Totalförsvaret kräver långsiktighet och en helhetssyn. Staten ska inte frivilligt minska sin rådighet över mark som rör nationell säkerhet. Jag vill därför återkomma till försvarsministern med frågan: Är regeringen beredd att än mer och tydligare stå upp och slå fast i både styrning, hållning och eventuell framtida lag att statlig mark med strategisk betydelse för totalförsvaret inte bör, eller ska undvika att, avyttras?