Herr talman! Låt mig först säga något om detta med granskning av missförhållanden i kriminalvården. Det tycker jag är oerhört angeläget. Det kan också vara misstankar om missförhållanden eller misstankar om andra problem som kan uppkomma i alla verksamheter inom det offentliga – misstankar om jäv, korruption, brottslighet eller vad det nu kan vara.

Jag vill understryka att det är klart att det finns system i Kriminalvården för att fånga den typen av missförhållanden och granska dem på ett seriöst sätt. Det finns exempelvis en explicit visselblåsarfunktion som gör det möjligt för var och en i Kriminalvården att anmäla den typen av misstankar. Sedan har vi den externa granskningen, inte minst genom Justitieombudsmannens försorg, som också är omfattande.

Vi har alla ett mycket starkt intresse av att eventuella missförhållanden och misstankar om sådant alltid kommer i dagen och granskas på ett bra sätt, oavsett om det är externt eller internt, i syfte att rätta till felaktigheter och för den delen utkräva ansvar om det är det som situationen kräver.

Detta följer jag noggrant, och skulle det finnas skäl att ytterligare styra eller trycka på i den riktningen är jag alltid öppen för det. Det är helt avgörande i en verksamhet av kriminalvårdens slag som ju ansvarar för något av det mest ingripande vi har i vår demokratiska rättsstat, nämligen statens möjlighet att låsa in personer och begränsa enskilda människors frihet på ett mycket ingripande sätt. Det är förstås ett berättigat intresse att vi kan göra det, men självklart måste en sådan verksamhet också ständigt vara under lupp.

Det råder inget tvivel om att kriminalvården befinner sig i vad vi kan kalla ett utsatt läge. Det är en lång rad olika faktorer som ligger bakom det.

En är förstås samhällsutvecklingen och den organiserade brottsligheten. Vi behöver inte dra hela den historien i dag, den är väl känd, men för att ta bara en siffra såg vi under tioårsperioden 2012–2022 en tredubbling av dödsskjutningarna som toppen på ett isberg med kriminell ekonomi och väldigt mycket annat. Det har skapat ett väldigt tryck på Kriminalvården.

En annan faktor, och en väldigt stor framgång för vårt samhälle, är att polisen har blivit oerhört mycket bättre på att klara upp inte minst de grova gängrelaterade brotten. Det handlar om allvarlig brottslighet och långa straff. Det har skapat ett väldigt tryck.

Till detta kommer oförmågan hos tidigare regeringar att påbörja kriminalvårdens expansion i tid. Jag hade anledning att gå igenom äskanden från Kriminalvården ett antal år bakåt i tiden och kunde se att myndigheten inte bara under förra mandatperioden utan under mandatperioden före den återkommande underströk för regeringen att man såg det här tillväxtbehovet. Det dröjde långt in i förra mandatperioden innan det fattades beslut i den riktningen. På åtta år blev det nya platser motsvarande två Kumlaanstalter – att jämföra med att vi endast den här mandatperioden kommer att landa på nya platser motsvarande sju Kumlaanstalter.

Samhällsutvecklingen och att brottsuppklaringen går upp i kombination med oförmågan att komma igång med kriminalvårdens expansion i tid har utan tvivel ställt Kriminalvården i ett svårt läge.

Det är därför vi gör så oerhört mycket nu. Vi gör rekordstora investeringar i expansion och en översyn av alla regelverk som påverkar Kriminalvårdens möjligheter att bedriva en både säker och meningsfull verksamhet.

En lång rad åtgärder är ägnade att lätta på trycket i kriminalvården. Det är allt från anstaltshyrande i Estland till utökade möjligheter att använda elektronisk övervakning och nya verkställighetsformer som kontrollerat boende och fokus på ungdomsövervakning som handlar om påföljd utanför anstalt – allt detta i syfte att både skydda samhället mot allvarlig brottslighet och säkerställa att Kriminalvården långsiktigt får goda förutsättningar att bedriva sin viktiga verksamhet på ett säkert sätt.