Herr talman! Tack, Ulrika Liljeberg, för möjligheten att diskutera den här väldigt viktiga frågan i dag!

Varför var det som framkom så allvarligt? Jo, av en lång rad olika skäl. Till att börja med är det en given utgångspunkt i de regelverk som gäller Kriminalvården att farliga sexualdömda personer inte ska placeras tillsammans med barn eller för den delen i andra sammanhang där de kan utgöra en risk för andra. Detta i sig gör det här väldigt allvarligt, utan att jag för den sakens skull kan värdera varje enskild placering. Detta har jag inga underlag för att göra, utan vi talar om granskningen som helhet.

Något annat som är väldigt allvarligt här är att det blir en tillitsskada, inte bara i relation till allmänheten och andra delar av samhället utan också i högsta grad i relation till de verksamheter som ställer upp genom att tillhandahålla arbetsplatser för dem som döms till samhällstjänst. Det är en viktig samhällsinsats som det inte finns någon skyldighet att göra.

Det framkom i inslaget att det finns verksamheter som upplevt att de inte haft kännedom om vad det var för personer de tog emot eller att de i varje fall upplevt att de inte fått ta ställning i frågan. Detta kan leda till att de inte vågar eller vill ta risken att göra det här i framtiden. Detta är naturligtvis oerhört allvarligt också för möjligheten att verkställa straffen på ett bra sätt framöver.

Mot den bakgrunden var det förstås väldigt angeläget att snabbt bilda sig en uppfattning om huruvida problemet var känt inom Kriminalvården sedan tidigare, vilket det inte var. Det var en nyhet också för Kriminalvården och dess ledning. Man kan väl säga att den fulla bilden inte framkom förrän granskningen låg på bordet.

I det läget informerade Kriminalvården mig om att man hade vidtagit några åtgärder omedelbart. En var förstås att gå ut till myndigheten och understryka de rutiner, de föreskrifter och de arbetssätt som gäller i myndigheten för arbetet med samhällstjänstplaceringar. I ljuset av just tillitsfrågan lyfte man också fram att det fanns skäl att överväga nya nationella rutiner vad gäller informationsgivningen till samhällstjänstplatserna, alltså de arbetsplatser som tar emot de här dömda personerna, och hur rutinerna kring informationsgivningen till den typen av aktörer ska se ut. Men det var ju, kan man säga, två rätt intuitiva åtgärder i det läget. Skälet till att vi gav uppdraget var att vi därutöver måste säkerställa fler saker.

Till att börja med var det här en granskning som gjordes av SVT i Skåne eller Malmö. Finns det fler och liknande exempel, historiskt eller pågående? Hur säkerställer man i så fall att det kommer upp till ytan? Och, framför allt, vad gör man för att stoppa eventuella ytterligare händelser eller placeringar av det här slaget och säkerställa att det aldrig händer igen? Min uppfattning är att Kriminalvården responderade med stort allvar på det sätt man har rätt att förvänta sig i det här läget.

Vad gäller de bredare frågorna framgår det på ett tydligt sätt, också i vår styrning av myndigheten, hur viktigt det är att ha kanaler och system för att identifiera eventuella missförhållanden och få upp dem till ytan för att kunna granska dem och åtgärda dem på ett systematiskt sätt.

Jag är fullt medveten om granskningen från 2023 och har inte skäl att misstro Kriminalvårdens allmänna förmåga att ta hand om misstänkta missförhållanden. Jag kommer gärna tillbaka till det framöver här.