Fru talman! Jag tror kanske att man får skilja på sak och process. Jag har svårt att se att jag hamnar i klammeri med rättvisan genom att komma hit och svara på de frågor som Laila Naraghi har ställt. Jag besvarar dem å statsministerns vägnar, så att säga. Detta är, skulle jag säga, i högsta grad inte bara förenligt med utan också en förutsättning för den demokratiska rättsstaten.

Jag vet faktiskt inte vad Laila Naraghi avser när hon talar om härskartekniker. Jag ägnar mig väldigt sällan åt sådana.

Det ställs frågor; jag besvarar dem. Jag konstaterar möjligen att jag tycker att en del av retoriken är väl laddad. Jag kanske också tycker att det sägs en del överord, i synnerhet om KU:s hantering, eftersom det var Socialdemokraternas linje så sent som i våras att det skulle hanteras på exakt det här sättet. Har man ändrat uppfattning är det helt okej. Men möjligtvis skulle det påverka tonläget – det var min enkla poäng – när man nu riktar eller slungar anklagelseakter mot de partier i konstitutionsutskottet som tycker på samma sätt som Socialdemokraterna gjorde i våras om det sätt på vilket dessa frågor har hanterats under ett decennium.

Under alla omständigheter är det inte min sak att värdera KU:s hantering av de här frågorna. Självklart ska riksdagen självständigt granska regeringen och statsministern. Det sker också. Ett viktigt uttryck för det är det utbyte som vi har här i dag. Det gäller också andra svar som lämnas på andra interpellationer, skriftliga frågor och, för den delen, frågor som ställs här i kammaren i frågestunder. Det var en frågestund senast i går.

Det här utbytet får fortsätta. Vi kommer att fortsätta att svara på frågor. Jag förutsätter att det kommer att ställas fler. Och det finns ett allmänt intresse av att diskussionen fortsätter.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.