Fru talman! Jag upplever att vi pratar om två olika saker just nu. Jag pratar om samråd, och utbildningsministern pratar om vad som har genomförts hittills. Det är inte det som är kärnan i interpellationen.

I går var jag i Eskilstuna på Folk och Kultur för att delta i ett samtal om minoritetspolitiken i allmänhet och tornedalingarnas sanningskommission i synnerhet. Det intressanta var att samtalet inleddes av Lennart Rohdin, som är den främsta experten på minoritetsfrågor i Sverige. Han var dessutom riksdagsledamot för Folkpartiet under 90-talet, och han har verkligen gått i spetsen för att driva minoritetsfrågorna hårt. Han utsågs också 2016 till utredare för nationell minoritetspolitik.

Fru talman! Lennart Rohdin var i går oerhört kritisk till hur minoritetspolitiken har utvecklats under de 25 år som Sverige har haft lagen om nationella minoriteter. Visserligen har vissa steg tagits, men han menade att just samrådsförfarandet från regeringen har varit och är bristfälligt.

Regeringen borde samfällt ta frågan på allvar, men i dag känns det inte som man gör det. I fråga efter fråga sätts det ljus på samråden eller på att samråden inte görs på det sätt som lagstiftaren har avsett.

Ministern svarar mig att inflytandeformerna bör anpassas efter vad som är bäst för varje situation. Då höjer nog både jag och alla andra som har sin bakgrund i nationella minoriteter kraftigt på ögonbrynen.

Utredningen handlade visserligen om undervisning i minoritetsspråk i skolan. Den handlade om att revitalisera och utveckla minoritetsspråk hos barnen. Barns rätt till sitt språk slås också fast i FN:s barnkonvention, som i dag är svensk lag. Men det är samråden som jag är ute efter här.

Fru talman! En sådan här viktig fråga borde givetvis ha genomgått ett samråd, och regeringen borde ha ställt frågan om att avskriva utredningen i detta samråd. Jag är rätt övertygad om att svaret inte hade varit att kasta utredningen i papperskorgen.

De fem minoritetsgrupperna ska inte behöva jaga regeringen och begära samråd varje gång regeringen gör något som berör dem. Efter 25 år med lagen om minoritetsgrupper borde det vara naturligt för regeringen att ordna detta. Så här var det när det gällde myndighetsbytet, och med facit i hand borde berörda organisationer kanske ha gjort detta även denna gång och högljutt krävt ett samråd. Regeringen har också dragit ned på finansieringen av riksorganisationerna, vilket givetvis försämrar deras möjligheter att bevaka allt som händer på minoritetsområdet.

Nu säger ministern att samråd kan övervägas om man ska realisera några förslag i utredningen. Vore det inte lättare att säga att regeringen ska ha samråd i så fall?