Fru talman! Min interpellation tog sin utgångspunkt i att ministern i höstas avvisade en inbjudan till ett möte med kommunledningarna, kommunalråden, kommuncheferna och skolledningarna – det vill säga skolcheferna – i Kiruna och Gällivare kommuner. Ministerns svar här i dag är, skulle jag säga, kvittot på att hon verkligen hade behövt ta det där mötet.

Kiruna och Gällivare kommuner, ofta benämnda Malmfälten, är gruvsamhällen som har vuxit upp runt LKAB:s utvinning av huvudsakligen järnmalm, hundratals mil härifrån. Det är kallt och krispigt men mörkt på vintern. Det är ljust dygnet runt på sommaren. Tung basindustri, i synnerhet gruvnäringen, är fortfarande livsnerv i samhällena. Det bor underbara människor där, i symbios med gruvnäringen.

Men lokalsamhällena har också problem. De har samma problem som norra Sveriges inland har generellt: Det är glest mellan husen, och man har en åldrande befolkning och en stigande försörjningskvot. Men man toppar detta med en arbetsmarknad som är totalt överhettad. Arbetslösheten understiger 2 procent, och det finns tusentals lediga jobb. Industriföretag, inte minst helstatliga LKAB, dammsuger arbetsmarknaden på tillgänglig arbetskraft med ett löneläge som kommunens välfärdsverksamheter bara kan drömma om att matcha. Näringslivet flyger in folk för att de ska jobba i dess verksamheter, även till relativt lågavlönade sektorer som butiker och kaféer.

Man har alltså en befolkning med en relativt hög snittinkomst. Kommunerna är nettobidragsgivare i det kommunalekonomiska utjämningssystemet. Man har dock en ganska svag utbildningstradition, och det är många mil till närmaste universitet, undantaget Rymdcampus i Kiruna.

Resultatet av den här situationen är att skolorna i dessa kommuner saknar personal. Andelen behöriga lärare i grundskolan understiger 50 procent. Andelen behöriga förskollärare understiger 20 procent.

Kiruna kommun försökte lösa detta genom att ta in bemanningsföretag. Då fick kommunen vitesföreläggande från Skolinspektionen. Man fick upphöra med detta, för det är inte tillåtet i grundskolan.

Staten har vidtagit statliga åtgärder för rättelse i Gällivare för andra gången i historien. Man tog över en skola, högstadieskolan i kommunen, och åtgärdade rutiner för särskilt stöd, undervisning av nyanlända och så vidare. Men man konstaterar i sin slutrapport att inte heller Skolinspektionen, alltså staten, kan hitta behöriga lärare att anställa i Gällivare. Problemet med stor kompetensbrist kvarstår alltså, men staten lämnar Gällivare efter nio månader.

Nu har jag frågat ministern vad hon ska göra för att hjälpa Malmfältens skolor. Hon svarar med att rada upp en lång rad reformer som inte kommer att spela någon roll för kompetensförsörjningsproblematiken.

En reform som har med kompetensförsörjningen att göra är dock reglerad undervisningstid. Den kommer att förvärra kompetensbristen i Gällivare med ungefär 20 procent. Det innebär alltså att ytterligare 25 lärare skulle behövas. Har Mohamsson några förslag på skolpolitiska reformer som skulle underlätta för Malmfältens skolor?