Herr talman! Det är fortfarande en ytterst allvarlig och grym situation med skjutningar och sprängningar som drivs fram via de organiserade kriminella miljöerna. Lagförslaget vi nu talar om handlar om barn. Det är barn som har vitt skilda uppväxtvillkor, barn i det svenska klassamhället och barn som inte fyllt 15 år.

Tankar på barn väcker känslor och ska väcka känslor. Att höra klingande skratt från barn fyller nog de allra flesta av oss med glädje. Jag vill också tro att de flesta av oss känner sorg när barns behov inte blir tillgodosedda och förtvivlan om barn utsätts för hot och våld.

Sverige är egentligen ett rikt land. Men vi har en omfattande barnfattigdom. Enligt SCB kan det handla om mer än 400 000 barn. Enligt Rädda Barnen är det cirka 200 000 barn som lever i en ekonomisk utsatthet som innebär att familjer inte har råd med de allra mest nödvändiga utgifterna för boende, kläder och mat.

Som om inte det vore nog upplever många barn våld. Det är ett våld som finns mitt ibland oss oavsett samhällsklass. Vart tionde barn i Sverige har någon gång bevittnat, sett eller hört, våld i hemmet, och vart tjugonde barn har gjort det ofta. Det är alltså ett barn i varje klass.

Många har också utsatts för fysiskt våld på sin egen kropp. Många pojkar lär sig den vägen också våld som ett maktmedel genom att de ser pappa slå. Forskningen visar också att det är en ökad risk för de barnen att så småningom i livet använda våld. Vi kan också se detta vålds eko i många av de gängkriminellas erfarenheter av traumatiska upplevelser som barn.

Frågan är nu: Ska barnen bära konsekvenserna av vuxnas och samhällets bristande förmåga att ge dem trygghet? Ska barnen bära konsekvenserna av att ansvariga myndigheter inte lyckas fånga upp dem om de är på glid och därmed öppnar för att de kriminella krafterna kan rekrytera dem och utnyttja deras sårbarhet också via nätet och inte enbart fysiskt?

Sverige har ett stort ansvar för att säkerställa att barn inte dras in i kriminella nätverk. Många remissinstanser markerar mot att regeringen har alltför stort fokus på repressiva åtgärder. Liksom Vänsterpartiet hävdar de att de förebyggande insatserna behöver uppmärksammas ytterligare och få resurser.

En strikt välfärd behövs med förskola, skola, socialtjänst och BUP för att kunna upptäcka och förhindra en negativ utveckling. Vi vet forskningsmässigt att just de förebyggande insatserna har stor effekt när det handlar om barn. Så kan man stärka barns självkontroll, självkänsla och kapacitet att stå emot lockelserna från de kriminella gängen.

Nu står vi inför något helt nytt i svensk politik, en rätt i fråga om användning av hemliga tvångsmedel mot unga, så unga att de inte ens är straffmyndiga. Forskning visar att när barn mer eller mindre behandlas som vuxna lagöverträdare finns det en tydlig risk för att de stärks i sin kriminella identitet. Det försvårar naturligtvis rehabilitering och ökar risk för återfall.

Barnkonventionen markerar i sin artikel 40 att barn som inte har uppnått åldern för straffbarhet ska hanteras alternativt och därmed utanför det straffprocessuella förfarandet. Artikel 2 nämns nästan inte i våra sammanhang. Det handlar om antidiskriminering, som också är väsentligt.

Så gott som alla förslag som vi nu har framme hotar barnens personliga integritet. Det finns också de som är väldigt oroliga för att det får spridda effekter inte enbart för de barn som konkret skulle kunna vara i farozonen för att bli rekryterade utan också för deras nära vänner och anhöriga, som kanske också är barn.

Det kan inte nog markeras att barn kan vara både gärningspersoner och offer. Det är inte sällan som de barnen rekryteras på nätet eller ute i andra miljöer genom hot, våld och gromning. I och med att det numera är straffbart att rekrytera barn in i kriminaliteten bör den dubbla utsattheten hos de drabbade barnen både synliggöras och tydliggöras.

Vi står nu i ett läge där jag tror att lagförslagen kommer att röstas igenom i eftermiddag. Jag har sagt förut, och jag upprepar det, att juridik är frusen politik. En majoritet i riksdagen har makt via våra demokratiska regler att diktera lagstiftningen.

Men juridik är också någonting annat. Det är en disciplin i akademin med krav på att vissa hierarkiska principer om till exempel respekt för grundlag och vissa konventioner måste iakttas. I detta lagstiftningsärende finns det kritik från Lagrådet på den punkten. Regeringen har dessutom uppenbarligen mycket bråttom. Lagtexterna med snåriga regler på 24 sidor ska träda i kraft redan den 1 oktober, om två veckor.

Jag och Vänsterpartiet yrkar först och främst bifall till vår reservation 1. Där avstyrker vi förslaget om att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år, det vill säga tvångsmedel i förebyggande syfte utan krav på misstanke om brott. Vi avstyrker också annat, men särskilt kraftigt de preventiva åtgärderna.

Sammanfattningsvis menar jag och Vänsterpartiet att förslaget är för långtgående och att det inte uppfyller kraven på rättssäkerhet och proportionalitet. Det tar inte heller tillräcklig hänsyn till barns särskilda rättigheter. Riksdagen bör därför avslå propositionen.

Vi har också en ytterligare reservation som jag vill lyfta fram och yrka bifall till. Det är nummer 3. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett tidsbegränsat förslag om att vissa hemliga tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år vid misstanke om vissa tydligt angivna brott. De ska finnas i en brottskatalog, och det ska inte vara så luftigt som i propositionen vi har framför oss i dag. Dessutom bör regeringen lägga till ett förslag om att barns kommunikation med föräldrarna ska omfattas av förbud mot hemlig avlyssning och övervakning.