Herr talman! Vi ska i dag behandla utskottets betänkande Hemliga och preventiva tvångsmedel när barn under 15 år begår brott. Det här är ett svårt men viktigt ärende, av många olika anledningar.

Låt mig börja med att vara tydlig inför riksdagen. Socialdemokraterna kommer att rösta ja till förslaget i betänkandet, eftersom vi ser akuta behov av nya verktyg. Skälen är tämligen uppenbara. Vi har vid många tidigare tillfällen diskuterat i kammaren att man kan se att allt yngre gärningspersoner rekryteras. Vi ser att äldre gubbar sitter i andra länder och på distans beställer mord, sprängningar och grova våldsbrott – crime as a service. Längst ut i ventriklarna finns utförare som är barn. Det är ett delvis nytt fenomen i Sverige. Vi måste hitta och komma fram till sätt att möta detta.

Preventiva tvångsmedel är en effektiv metod. Vi har många gånger varit kritiska och har i många diskussioner och debatter i den här kammaren ställt berättigade frågor om proportionaliteten när det gäller integritet kontra preventiva tvångsmedel. Inte minst i statistiken som vi i utskottet har fått, senast i går, har vi kunnat se att andelen stoppade planerade mord är oerhört stor. Effektiviteten hos polisen har ökat. De har lyckats stoppa väldigt många mord som har legat långt fram i planeringsfasen.

Barnen sätts i utförarledet. Man transporterar vapen, och man agerar kurir. Man utför till och med själva den grova gärningen. Det kan vi aldrig acceptera.

Staten ska i vissa fall kunna använda hemliga tvångsmedel. I det här fallet handlar det om barn som är under 15 år. För det krävs vissa, speciella avvägningar. Vi behöver helt enkelt hitta en balanspunkt. Det tycker jag att man har gjort på ett bra sätt genom att man har tidsbegränsat en del och hittat olika typer av rättssäkerhetsgarantier.

Jag vill också lyfta fram ett annat perspektiv. En del partier här i kammaren hamnar ganska snett när det gäller repressiva åtgärder, vilket vi får kalla detta för trots att det kan vara en förebyggande åtgärd att gå in tidigt när till exempel ett mord planeras. Vi måste hitta en balanspunkt mellan både repressiva åtgärder och förebyggande insatser, framför allt när det gäller den grupp som vi pratar om i dag – barnen.

Vad hjälper det om vi får en hel uppsättning nya polisiära verktyg, om vi bygger ännu fler polisstationer och om vi skaffar ännu mer uniformerad personal om vi inte har möjlighet att följa upp och förhindra nyrekryteringen? Vad hjälper det när socialtjänsten går på knäna, när det blir allt färre vuxna i skolan som ska hantera allt svårare utmaningar och när man samtidigt sänker skatten för rikingar som vi som sitter i den här kammaren? Man måste prioritera på ett annat sätt. Skattesänkningar är kanske inte vägen framåt just nu, när vi har dessa utmaningar. Vi har ett samhälle att bygga.

Vi tror att man i stället måste bygga framtidstro. Trygghet i grunden byggs naturligtvis inte genom att man övervakar barn. Trygghet byggs genom att man ser de här barnen innan gängen ser dem.

I våras fick alla i utskottet en pocketbok, en prisbelönad sådan. En pocketbok är ju lätt, men innehållet i denna är tungt. Den heter Blir du ledsen om jag dör. Jag hoppas att alla ni som är här i kammaren i dag har läst den. Men om ni inte har läst den finns den på era kontor; vi hade möjlighet att ta med oss var sitt exemplar från utskottet. Det var någon donator som tyckte att det vore lämpligt om vi läste den.

Boken är skriven av Nicolas Lunabba, som är baskettränare i Malmö. Han har i ett tal som han höll för ett tag sedan formulerat följande: ”Jag skulle prata om att demokrati handlar om gemenskap och medmänsklighet. Men att vi samtidigt har satt i system att exkludera somliga människor ur samhällsgemenskapen. Att människor i Sverige idag tillskrivs olika värde. Barn kan inte drömma på tom mage. Barn kan inte visualisera en framtid, än mindre tro att deras drömmar kan förverkligas, när de tvingas leva i nuet – och enbart i nuet.”

Det är klart att om vi ska få de här barnen att sluta skjuta och att inte dras in i gängens chimära gemenskap måste vi erbjuda ett alternativ. Här har politiken ett oerhört viktigt ansvar.

Jag har nämnt tidigare att det finns en del positiva saker med utredningen och i betänkandet, som vi har kommit fram till. Det handlar bland annat om behovet av att se till att detta ska utvärderas kontinuerligt och att vi verkligen ser över detta. Det ska finnas prövningar på olika nivåer och vid olika tillfällen, så att man har en rättssäker och bra process.

Det är något som Rädda Barnen bland annat har lyft fram i sina remisssvar. Jag är säker på att några andra här i salen kommer att lyfta upp de farhågor som Rädda Barnen har och som jag tror att alla vi här kan se i mångt och mycket. Man lyfter fram att barnkonventionen är en lag sedan ett antal år tillbaka. Men vi tar kanske inte barnkonventionen på fullaste allvar. Jag tror att Rädda Barnens kommentarer om detta är viktiga att ta till sig.

Fördelarna med förslaget överväger nackdelarna. Det är viktigt att säga. Med ännu ett redskap slår vi undan fötterna på de gängledare som försöker använda barnen som brickor i ett cyniskt spel. Vi gör det lite svårare att locka in barnen i utförarledet. Vi bryter därmed i bästa fall den långsiktiga förmågan att rekrytera nya personer till den här verksamheten, som skadar vårt samhälle så oerhört mycket. Här finns den stora potentialen i dagens betänkande. Det är skälet till att Socialdemokraterna säger ja till förslaget i betänkandet.

(Applåder)