Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret och särskilt för att hon tydligt lyfter de enskilda barnens situation. Det är viktigt att vi inte förlorar oss i siffror utan minns att varje barn som deporterats är en individ som ryckts bort från sin familj och sin trygghet.

Samtidigt är det just därför vi också måste tala om resultaten av de insatser som görs. Sverige och många andra länder bidrar redan med betydande stöd, resolutioner har antagits och sanktioner har införts, men trots detta befinner sig fortfarande tiotusentals ukrainska barn långt ifrån sina familjer. Även om viktiga steg tas går återförenandet fortfarande långsamt i förhållande till hur många barn det gäller och hur stort behovet är. Varje månad som går innebär också ytterligare tid av separation och trauma för barnen och deras familjer.

När man talar med organisationer och myndigheter som arbetar med återföring framträder en bild av hur svårt och resurskrävande varje enskilt fall är. Ofta krävs mycket komplicerade och ibland riskfyllda insatser för att ett barn ska kunna återvända. Därför handlar frågan inte bara om hur mycket stöd som ges utan också om hur effektivt stödet omsätts i att barn får komma hem.

Mina frågor till utrikesministern är därför följande.

Hur bedömer regeringen att dagens internationella insatser faktiskt påverkar möjligheten att få hem barnen i större omfattning? Och ser ministern behov av att Sverige driver på för ytterligare åtgärder om återförandet fortsätter att gå långsamt, såsom en internationellt centraliserad ekonomisk mekanism? Experter och människorättskännare lyfter fram detta som ett gap och en brist i frågan.