Fru talman! För mig och Centerpartiet är det viktigt att beslut fattas utifrån fakta även om vi ibland kan landa i olika slutsatser. När det gäller stöd till barn och unga sägs det ofta att familjer tackar nej till insatser, men vi vet inte konkret varför. Är det ett nej till stöd eller ett nej till insatser som inte fungerar i vardagen?

Gunnar Strömmer sa i Skavlan & Sverige att det finns områden där 100 procent tackar nej till insatser. Jag skulle vilja veta varifrån den siffran kommer. I regeringens egen utredning om så kallat mellantvång anges siffror på 17–43 procent. Min fråga till justitieministern är därför: Varifrån kommer uppgiften 100 procent? Och varför driver regeringen hårt kritiserade förslag vidare innan vi har fått bättre kunskap om varför familjer tackar nej?