Herr talman! Tack till utrikesministern för det utvecklade svaret!

Jag skulle vilja ta vid där jag avslutade mitt förra inlägg. Det handlar om vad Sverige gör i den här processen utifrån den analys som görs och det arbete som pågår.

Det är en högst politisk process, och det finns såklart olika agendor. Sveriges intresse är då att stå upp för jämställdhet och för att inte förändra organisationernas grundmandat, även om så att säga organisationsformen inte är det viktiga. Jag hade ändå önskat ett ännu tydligare svar om hur Sverige aktivt försöker påverka processen precis just nu. Just den här veckan träffas man ju i både UN Womens styrelse och UNFPA:s för att bland annat, vad jag förstår, diskutera den här frågan. Det är ju i de rummen som den frågan kommer att avgöras, och det kommer att påverka vilka formella beslut som fattas längre fram.

Tusentals organisationer runt om i världen som varje dag arbetar med att tillhandahålla preventivmedel, trygg abortvård, mödrahälsa och safe spaces eller skyddade rum för flickor, kvinnor och hbtqi-personer har ställt en rad frågor i den här processen – också i ett brev till FN:s medlemsstater, inklusive Sverige. Det är ett antal konkreta frågor som de önskar att medlemsstaterna, som värnar organisationernas arbete och mandat, ska föra in i processen och påverka den med.

Det är frågor som till exempel: Vilka belägg finns för att en sammanslagning faktiskt skulle kunna stärka och inte försvaga tillgången till preventivmedel, mödravård och trygg abortvård? Hur ska tillgången till vård och stöd kunna säkras i låginkomstländer och i humanitära kriser om mandat och strukturer förändras? Hur ska de olika roller som UN Women och UNFPA har i dag kunna bevaras om de slås samman? Varför har inga andra reforminitiativ lagts fram när det gäller att stärka samordningen och effektiviteten? Det kan man undra särskilt eftersom idén om en sammanslagning kunde avfärdas redan 2023. Hur ska man säkerställa att finansieringen när det gäller jämställdhet och människors rätt att bestämma över sin egen kropp och hälsa inte minskar i en ny struktur, särskilt i ett läge när det är många givarländer som skär ned på sitt bistånd?

Det handlar inte om att rita ett nytt organisationsschema, utan det handlar om huruvida flickor och kvinnor får tillgång till preventivmedel, kvinnor får tillgång till mödravård och hbtqi-personer får tillgång till vård, skydd och rättigheter i många länder där de begränsas eller till och med kriminaliseras.

Min fråga till utrikesministern är: Har Sverige lyft dessa frågor under de möten som har pågått under den här veckan? Har Sverige krävt tydliga svar på de frågor som har ställts? Det handlar om hur finansiering, mandat och verksamhet ska kunna skyddas. Har man försökt påverka den utredning som nu pågår?

Här vill jag mena att Sverige, tillsammans med andra nordiska länder och andra likasinnade länder, har ett stort ansvar och en särskild roll. Vi har över tid investerat mycket resurser just för att stärka jämställdhet och SRHR i världen. Nu är det avgörande att vi bidrar till att det arbetet inte nedmonteras i en exceptionellt svår tid.

Jag vill hävda att vi har ett särskilt ansvar att påverka i processen och ser därför fram emot utrikesministerns fortsatta svar.