Herr talman! Tack, återigen, till utrikesministern för svaret!

Jag kan börja med att säga nej – jag åsidosätter inte den här FN-resolutionen. Det är dock två rättsliga system som går parallellt här. Man kan inte bortse från folks rätt till självbestämmande bara för att FN:s säkerhetsråd tycker någonting annat. Det är viktigt att komma ihåg det.

Det finns mycket som är viktigt i FN-resolutionen, som ger bland annat Minurso ett förlängt mandat. Det behövs. Minurso behövs på plats. En av Minursos främsta uppgifter är att se till att den folkomröstning som skulle ha skett för åtminstone 35 år kan ske och visa vad västsaharierna själva tycker.

Att andra länder tycker samma sak som Sverige gör det inte mer rätt. Jag tycker att det är ett ganska dåligt argument. Det som sker nu – utrikesministern lyfter själv upp det här ungefär som om hon läste mina tankar – handlar om balansen i de kommande förhandlingarna. Men vilken balans blir det om de flesta länder redan har tagit Marockos sida i den här frågan? Varför väljer man att stödja den ena partens förslag till lösning i stället för den andra partens? Varför ställer man sig bakom ett land som inte är en demokrati?

Marocko är ett land som ockuperar ett annat folks territorium, ett land som fängslar oppositionella, ett land som torterar och tillfångatar politiska aktivister, journalister och migranter. Det är ett land som behandlar sahrawierna som om de vore andra klassens medborgare i deras eget land, ett land som suger ur fosfater och andra resurser och självt behåller hela vinsten, ett land som fiskar ut västsahariernas vatten.

Till och med gällande frågan om Israel–Palestina, där vi vet att vi har väldigt olika åsikter om vägen fram till en hållbar lösning, är vi ju överens om att den enda lösningen som finns är en tvåstatslösning. Jag skulle vilja veta huruvida utrikesministern tycker att en tvåstatslösning är läglig även här.