Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för hennes svar på mina frågor.

Interpellationen och debatten handlar i grunden om hur FN:s arbete för jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter ska se ut framöver. Vilket ansvar tar Sverige i den process som nu sker i FN, och hur påverkar vi arbetet aktivt?

Den pågående UN80-processen, eller FN80-processen på svenska, som syftar till att reformera och delvis effektivisera FN har inte varit uppe för debatt i riksdagens kammare. Det har inte heller varit något som vi har diskuterat i utrikesutskottet. Riksdagens insyn i vilka positioner Sverige intar och vilket arbete som nu sker i FN har alltså helt enkelt varit begränsad. Samtidigt går processen snabbt framåt.

Den här debatten är viktig, för den gör att regeringen kan klargöra sina positioner. Låt mig vara tydlig: Det kan finnas skäl till att FN behöver reformeras. FN skulle kunna arbeta effektivare och bli bättre rustat att leverera i en tid av historiskt många parallella kriser. I en ideal värld hade detta varit den enda utgångspunkten för den översyn som nu pågår. Men, herr talman, så ser inte den värld som vi lever i ut.

Den här processen pågår nu samtidigt som FN befinner sig i en akut finansieringskris till följd av att medlemsstater inte betalar och bidrar som de ska. Trumpadministrationens aktiva arbete för att underminera FN både ekonomiskt och politiskt är ett tydligt exempel.

Samtidigt ser vi ett organiserat motstånd från en global opposition där flickors, kvinnors och hbtqi-personers rättigheter motarbetas. Det är auktoritära och konservativa krafter som enas i sitt motstånd och sin ambition att vrida klockan tillbaka, och FN är en av de centrala arenor där denna dragkamp nu pågår.

Det faktum att överenskommelser som Pekingplattformen, som kunde antas för 30 år sedan, inte skulle kunna antas i dag, tycker jag är ett talande exempel med tanke på den tid som vi lever i och de utmaningar som finns.

Eftersom den process i FN som vi talar om inte sker i ett vakuum vill jag fokusera på ett av de förslag som finns på bordet och som diskuteras, det vill säga en sammanslagning av UN Women och UNFPA, FN:s befolkningsfond. Detta är två organisationer som bär upp FN:s globala arbete och insatser för jämställdhet och SRHR och som är helt avgörande för detta. Just därför är organisationerna också politiskt utsatta.

Så sent som 2023 kom en oberoende utvärdering fram till att nackdelarna med en sammanslagning vida överstiger eventuella fördelar och att det snarare är så att reformbehoven finns i andra delar av FN-systemet. Jag tycker därför först och främst att det är bra att utrikesministern i sitt svar säger att regeringen inte vill se förändrade mandat.

Risken är uppenbar att det normativa arbetet för jämställdhet och SRHR faktiskt kommer att försvagas om mandaten kommer upp för omröstning och förändras.

I en sådan här process, som är så politisk, räcker det inte med goda ambitioner. Därför efterfrågar jag än mer konkreta besked från utrikesministern. Vad gör Sverige nu, enskilt och tillsammans med andra, för att påverka när det gäller den analys som finns och den process som pågår, som kommer att lägga grunden för vad som sker kommande månader? Jag undrar också hur utrikesministern och regeringen själva ser på den sammanslagning som kan bli av.